9 § Skärpt vapenlagstiftning

Föredrogs justitieutskottets betänkande 1999/2000:JuU9 Skärpt vapenlagstiftning (prop. 1999/2000:27).

Anf. 73 MAUD EKENDAHL (m): Fru talman! I dag ska vi behandla justitieutskottets betänkande JuU9, Skärpt vapenlagstiftning. Regeringen tillsatte i maj 1995 en särskild utredare med uppdrag att göra en genomgripande översyn av vapenlagstiftningen med inriktning på att förebygga våldsbrott. Under utredningstiden har det lagts fram ett par delbetänkanden. Rent allmänt anser vi moderater att även om syftet med de föreslagna skärpningarna av vapenlagen och knivförbudslagen är vällovligt är förslagen i vissa avseenden för långtgående. De föreslagna ändringarna innebär enligt vår uppfattning en alltför restriktiv syn på innehav av vapen för fullständigt legitima skäl som jakt och tävlingsskytte. Det har även inkommit åtskilliga skrivelser från olika jaktförbund samt från enskilda jägare. Och jag har all förståelse för om en del jägare anser att det ökade vapenvåldet i samhället är en utveckling som slår tillbaka på legala vapeninnehavare på ett orättvist sätt. Vapen som används vid brott tillhör oftast den illegala marknaden, och vi moderater anser att det är rimligt att ytterligare intensifiera ansträngningarna för att motverka exempelvis vapensmugglingen. När det gäller vapengarderoben föreslås det att den i princip ska behållas oförändrad. Utgångspunkten ska således fortfarande vara att den som avlagt jägarexamen ska anses ha behov av totalt högst sex skjutvapen. Trots detta föreslås att tillstånd att inneha fler vapen än fyra ska föregås av någon mer ingående prövning än den som sker i dag. Det här är en ren smygminskning, som vi moderater inte alls kan ställa oss bakom. Det finns en hel del jägare som är i behov av sex jaktvapen. Artrikedomen bland viltet är stor, och en ansvarsfull viltvårdare måste använda sig av olika vapen för olika slags vilt. Ett avsnitt i betänkandet handlar om tidsbegränsade vapentillstånd. Det är vår bestämda uppfattning att bestämmelserna om tidsbegränsade tillstånd utformas på ett sådant sätt att ett tillstånd för innehav av vapen för tävlingsskytte inte automatiskt dras in när innehavaren upphör att aktivt tävla och träna med sitt vapen. Det kan faktiskt vara så att man efter ett tag återigen vill ta upp och utöva sin sport emellanåt. I sådana situationer är det inte rimligt att hon eller han ska få sitt vapen indraget. I dag kommer riksdagens majoritet dessutom att fatta beslut om att skjutvapen som prydnadsföremål och med särskilt affektionsvärde ska göras obrukbara om det inte finns särskilda skäl för att vapnet ska få behållas i brukbart skick. Vi moderater vill framföra att görs dessa vapen varaktigt obrukbara innebär det en betydande kapitalförstöring. Vi anser också att dessa vapen utgör en mycket stor och viktig del i kulturarvet. Mot denna bakgrund kan inte vi ställa oss bakom ett sådant beslut. Ett mer känsligt område är huruvida anmälningsskyldighet bör finnas då det gäller psykiskt sjuka människor. Regeringens förslag om en lagändring ligger i linje med tidigare förslag från oss i Moderata samlingspartiet. Vi anser att det är av yttersta vikt att personer som lider av allvarliga psykiska störningar inte tillåts att inneha vapen. Det är därför bra att utvidga anmälningsskyldigheten att även gälla den öppna psykiatriska vården. Vi vill dock gå ett steg längre genom att anmälan bör även kunna göras i de fall patienten för tillfället saknar tillstånd att inneha vapen. Jag vill understryka att anmälan bör göras, och det handlar naturligtvis om läkarens bedömning. Jag har nämligen stor tilltro till läkarna och att bedömningen sker mycket omsorgsfullt, men i förebyggande syfte är det av stor vikt att den möjligheten ges till läkarna. När det gäller vapenhandlartillstånd har det i tidigare beslut gjorts skärpningar av vapenlagen som inneburit att vapenhandlare som omsätter färre än 20 vapen per år inte ges tillstånd till vapenhandel. Regeringen understryker i detta förslag att handel med skjutvapen bör vara förbehållen vapenhandlare vars verksamhet i första hand är inriktad på handel med skjutvapen. Jag vill här påminna om att en redan tidigare skärpning av vapenlagen i några fall har drabbat personer som behöver sitt tillstånd att handla med vapen som en förutsättning för sin huvudsakliga verksamhet. Ett sådant exempel är tillverkare av högteknologisk ammunition. Vapensmeder kan också drabbas. Vår uppfattning är att bestämmelserna om vapenhandlartillstånd kommer att drabba seriösa näringsidkare som kan få tillstånden indragna. Det är inte rimligt! Fru talman! Jag vill ta upp frågan om knivförbudslagen. Det är i många fall otillfredsställande att polisen inte kan ingripa om en kniv finns i ett fordon eftersom fordonet inte anses vara allmän plats. Jag har all förståelse för att regeringen vill införa en skärpning. Jag vet att polisen står ganska maktlös eftersom ett visst klientel - om man får uttrycka sig så i kammaren - är medvetna om att knivar i bil inte omfattas av begreppet allmän plats. Om förslaget om förbud av kniv i fordon går igenom drabbas andra skötsamma samhällsmedborgare som har en kniv i sin bil i andra syften. Därför anser vi moderater att det vore rimligt att en bilförare kan få förvara sitt verktyg i bagageutrymmet i sitt fordon. Fru talman! Jag ställer mig naturligtvis bakom samtliga våra moderata reservationer men ber att få yrka bifall till reservation 2 vad gäller vapengarderoben.

Anf. 74 INGEMAR VÄNERLÖV (kd): Fru talman! Som vi hörde inledningsvis gäller debatten i dag regeringens proposition om en skärpt vapenlagstiftning. Detta förslag har sin grund i 1995 års vapenutredning, som lär har tillkommit som en följd av de s.k. Stureplansmorden 1994. Om jag minns rätt begicks dessa mord med insmugglade illegala vapen. Denna vapenutredning utmynnade sedan i dels delbetänkandet Förbud mot vapen på allmän plats från 1996, dels slutbetänkandet En samlad vapenlagstiftning m.m. från 1998. Syftet med förslaget om skärpt vapenlagstiftning är gott, nämligen att motverka att skjutvapen kommer till användning vid våldsbrott eller på annat sätt missbrukas. Även om vi kristdemokrater till stora delar står bakom utskottets betänkande, är vi inte överdrivet optimistiska över den reducerande effekt på våldsbrottsligheten som regeringens förslag avses medföra, eftersom vapenlagen, om den skärps aldrig så mycket, respekteras bara av de legala vapenägarna och påverkar inte de illegala vapen, vilka som regel är inblandade i de våldsbrott som den nya skärpningen vill motverka. Fru talman! Detta tycks även regeringen vara medveten om. På s. 27 i propositionen sägs det nämligen att "även om det händer att vapen som innehas legalt används i brottsliga sammanhang, är det enligt regeringens bedömning främst de illegala vapnen som utgör en särskild fara för vårt samhälle". Vidare heter det på s. 29 att "genom en generell minskning av antalet legala skjutvapen åstadkomma en annat än marginell minskning av våldsbrottsligheten skulle sannolikt vara mycket svårt". Fru talman! Mot bakgrund av regeringens uppenbara klarsyn på den punkten är det förvånande att man inte - om uttrycket tillåts - skjutit in sig på den illegala vapenhanteringen och lagt krutet där eftersom det är där nämnda brottslighet frodas. Vi beklagar att regeringens förslag med sitt vällovliga syfte främst berör dem som hanterar sina vapen legalt medan inget övergripande förslag med inriktning på internationellt samarbete och ökade resurser för polis och tull presenteras för att motverka den ökande illegala vapenhanteringen, vilket är en förutsättning för att komma till rätta med de allvarliga problem som regeringens proposition behandlar. Enligt vårt förmenande är det angeläget att ett helhetsgrepp tas vid bekämpningen av illegala skjutvapen. Det är visserligen bra att Rikspolisstyrelsen tillsammans med säpo försöker att kartlägga den illegala vapenhandeln ur ett nationellt och ett internationellt perspektiv. Men det räcker inte. Det räcker heller inte, som det står i betänkandet, att regeringen avser att verka för att det internationella arbetet på vapenområdet fortsätter med oförminskad styrka - hur stor den styrkan nu är. Det är högst nödvändigt att det arbetet intensifieras. Verkligheten visar på det. Den 7 mars fanns i tidningen Expressen en artikel med rubriken "Förbjudna vapen ökar i Stockholm". I artikeln uttalar sig en namngiven polisinspektör, och han säger att illegala vapen oftast är vapen som smugglats in i landet. "Däremot är det relativt få stölder nu. Stölderna minskar, medan den illegala vapenhandeln ökar." Det finns inga exakta siffror på hur många illegala vapen som finns i omlopp i Sverige. Polisen har dock märkt en skillnad på typen av vapen. Utvecklingen har gått från avsågade hagelbössor till modernare typer av automatvapen, vilka blir mer och mer vanliga. De flesta illegala vapnen anses komma från öststaterna. Enligt den intervjuade polisinspektören är problemet i dag att det lönar sig att använda vapen eftersom det som regel i praktiken inte kostar en krona eller en sekund. Vanligtvis har även andra brott begåtts, och då bakas vapenbrottet in i straffet. Illegala vapen påträffas ofta i samband med brott eller att en känd brottsling kontrolleras. Ett aktivt letande efter vapen finns det ingen möjlighet att göra, enligt polisinspektören. Fru talman! Med kristdemokraternas förslag skulle detta däremot bli möjligt. Vårt förslag går bl.a. ut på att polisen måste ges mer resurser för att tillgodose att det finns civilanställd personal i tillräcklig omfattning så att polisens kompetens kan tas till vara ute på fältet, t.ex. för att spåra illegala vapen. När nu vapenstölderna minskar och smuggling av illegala vapen ökar är det, som kristdemokraterna föreslår, angeläget att det internationella arbetet på vapenområdet utvidgas för att hindra utvecklingen av den internationella brottsligheten. Av vikt är också att tullen får tillgång till adekvat utrustning och utbildning på området. Som jag nämnde tidigare är vi kristdemokrater positiva till en hel del i lagförslaget. Sverige är ett relativt vapentätt land. 750 000 personer som har tillstånd enligt vapenlagen att inneha skjutvapen äger tillsammans två miljoner vapen. När strävan är att motverka att skjutvapen kommer till användning vid våldsbrott eller på annat sätt missbrukas är det ett ofrånkomligt faktum att alla dessa existerande vapen innebär en hög riskpotential, varför vi finner det principiellt riktigt att försöka nedbringa denna. Där finner vi regeringens förslag vara ett litet steg i den riktningen. Fru talman! Vi delar dock ej utskottsmajoritetens uppfattning när det gäller den s.k. vapengarderoben. Om en jägare behöver fler än fyra jaktvapen föreslår regeringen att en mer ingående prövning ska göras. Vår svenska faunas artrikedom medför att en seriös jägare och viltvårdare måste använda sig av flera olika vapen för olika sorters vilt och kan då ha behov av tillgång till sex jaktvapen. Det är givetvis prövning av tillstånd för det första vapnet som är viktig. Vi vill ha kvar nuvarande ordning med särskild prövning fr. o. m. ett sjunde vapen. Regeringen menar i propositionen att det finns skäl att vara mera restriktiv när det gäller, som man uttrycker det, särskilt farliga vapen och man avser då vapen ämnade för målskytte - en något underlig inställning. I orätta händer är naturligtvis alla vapen, som det uttrycks, särskilt farliga. Fru talman! Vi kristdemokrater står förstås bakom de reservationer där vi finns med, men för att måna om tiden nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 15.

Anf. 75 GUNNEL WALLIN (c): Fru talman! Det är bra att det görs en genomgripande översyn av vapenlagstiftningen. Vi måste göra allt för att förhindra att skjutvapen kommer till användning vid våldsbrott eller på annat sätt missbrukas. Detta är något som Centerpartiet välkomnar. Lagen måste vara våldsförebyggande samtidigt som den inte får komplicera tillvaron alltför mycket för laglydiga och ansvarskännande människor. Det är med stor oro som vi kan följa det som händer i USA på vapenområdet. Det är avskräckande. Runtom i världen har många länder på senare tid funnit det angeläget att skräpa sin lagstiftning, om de nu har haft någon lagstiftning tidigare. Men de har i alla fall tagit tag i frågan. Eftersom det sker en avveckling av den systematiska gränskontrollen inom EU krävs det att effektiva regler införs för att länderna även i fortsättningen ska kunna kontrollera innehav och handel med vapen. Detta borde man i många andra länder också ta tag i. Centerpartiet anser att vapenlagstiftningen ska vara utformad så att tillstånd inte beviljas för andra vapen än sådana som ägaren har behov av för ett godtagbart ändamål. Självfallet måste även hårda krav ställas på förvaring av skjutvapen och ammunition så att egendomen inte kommer i orätta händer. Tillstånd att inneha vapen för annat ändamål än skytte, jakt och samling bör meddelas restriktivt. Som vi hörde tidigare är det i dag ca 750 000 personer som har tillstånd enligt vapenlagen att inneha skjutvapen. Det totala antalet lagliga civila skjutvapen uppgår till drygt två miljoner. Jaktvapen utgör med sina 75 % den absolut största andelen av dessa vapen. Till detta kommer statens skjutvapen, vilka uppgår till ca 930 000 stycken, varav merparten tillhör Försvarsmakten. Men om man tittar på trenden för 1999 ser man att den inte viker, snarare tvärtom. Vapeninnehavet ökar. Det är de illegala vapnen som utgör den största faran. Det totala antalet illegala vapen är svårt att beräkna, men i en rapport från Försvarsdepartementet 1995 beräknade polisen antalet vapen till ca 27 000. Antalet illegala skjutvapen som hade sitt ursprung från det militära försvaret uppskattades till ca 3 000. Majoriteten av de skjutvapen som är i omlopp i Sverige är vapen för vilka tillstånd finns men som har stulits från de rättmätiga ägarna. Även om skjutvapen som härrör från försvaret är mindre till antalet är dessa stölder speciellt angelägna att bekämpa, eftersom militära vapen har en stor eldkraft. Försvarets vapen omfattas inte av vapenlagen. Trots att Sverige är ett vapentätt land kan det noteras att den del av det totala antalet allvarliga våldsbrott som förövats med skjutvapen är relativt litet. Än mindre är den andel av dessa brott som förövats av någon som har tillstånd att ha vapnet i fråga. I dag beviljas tillstånd endast för vissa särskilt angivna ändamål där jakt och organiserat målskytte är de två största grupperna. Det är viktigt att det ställs krav på såväl kunskaper som lämplighet för att man ska kunna hålla antalet brott med legala skjutvapen på en låg nivå. Vi vet att jaktintresset i Sverige är stort och att det har ökat under senare år. Vi har en stor tillgång på jaktmarker. Medan jakt som fritidssysselsättning i många länder är reserverat en liten grupp välbeställda personer utövas jakt i Sverige i dag av alla samhällsklasser. Särskilt mot denna bakgrund framstår det som orimligt att göra vapenlagstiftningen så restriktiv att inte alla som uppfyller nödvändiga förutsättningar skulle få möjlighet att jaga. I dag meddelas tillstånd att inneha helautomatiska skjutvapen endast om det finns synnerliga skäl, och så tycker vi att det ska vara också i fortsättningen. När det gäller frågan om vilka krav som ska gälla för vapenförvaringen i en situation när ett jaktlag under ett antal dagar uppehåller sig i en jaktstuga eller liknande anser Centerpartiet att undantag från förvaring i säkerhetsskåp uttryckligen bör införas i Rikspolisstyrelsens föreskrifter. Det är orimligt att kräva förvaring i säkerhetsskåp ute i jaktstugorna. Enligt huvudregeln i 5 kap. 1 § vapenlagen är den som innehar vapnet och ammunitionen skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under uppsikt. Det finns dock tillfällen, t.ex. i situationer som den i jaktstugan, när det är orimligt att begära att vapeninnehavaren ständigt ska hålla uppsikt över vapnen. Jag kan ha förståelse för regeringens ståndpunkt att inte göra något undantag, men jag förlitar mig på att Rikspolisstyrelsens föreskrifter bör kunna ge en ledning om hur hantering kan ske i dessa speciella situationer. Det finns belyst i utredningen att det i dag finns godkända patronlägeslås där säkerheten kan uppnås med en vital vapendel förvarad på annan plats. Låt dessa föreskrifter bli tydliga! Centerpartiet är kritiskt till regeringens förslag om utökade möjligheter att kontrollera vapenförvaringen. Förslaget avstyrks, eftersom ändamålet med åtgärden inte motiverar ett så långtgående intrång. Det borde räcka med att kräva att den sökande kan visa att han eller hon innehar säkerhetsskåp, t.ex. genom uppvisande av kvitto på inköpt säkerhetsskåp. Centerpartiet befarar att enskilda som blir utsatta för en inspektion känner sig rättslösa i sitt eget hem. Centerpartiet anser inte att det är förenligt med vår rättstradition att i dylika fall utföra föreslagna inspektioner. Vi tror att denna kontroll skapar stor irritation och en olustkänsla hos såväl berörda familjemedlemmar som de poliser som ska utföra inspektionen. Dessutom krävs det resurser, och man kan fråga sig om detta har hög prioritet. Regeringen skriver att ett inspektionstillfälle ska vara ett bra tillfälle att lämna information om säker vapenförvaring. Vi anser att det finns bättre sätt att lösa informationsbehovet på, t.ex. vid jaktmöten som i regel är mycket välbesökta. Föreligger misstanke om olovligt innehav av vapen, ska rättegångsbalkens regler om husrannsakan användas. Centerpartiet anser att man ska ifrågasätta vapeninnehavet för vapenägare som begår upprepade brott. En person som t.ex. vid ett flertal tillfällen åker fast för grovt rattfylleri är sannolikt inte lämplig som vapeninnehavare. Likadant är förhållandet när det gäller andra typer av grov brottslighet, t.ex. narkotikabrott eller våldsbrott av olika slag. Jag tycker att det är bra att regeringen föreslår förändringar som att läkare ska ha anmälningsskyldighet både inom den slutna och den öppna psykiatrin och skyldighet att anmäla om en person bedöms vara olämplig att inneha vapen. Det är redan i dag möjligt att dra in tillstånd om det missköts. Centerpartiet delar regeringens bedömning att behov av ytterligare straffskärpning för brott mot vapenlagen inte föreligger. Stölder av militära vapen sker ofta i brottsförberedande syfte. Begår man en stöld i ett militärt förråd och är ute efter vapen med så stor eldkraft, tyder det på att uppsåtet sträcker sig bortom det uppsåt som man kan antas ha om man stjäl ett enstaka jaktvapen. Därför anser Centerpartiet att det för samhället finns anledning att se strängare på tillgrepp av militära vapen och ammunition än vad som är fallet i dag. Hur en strängare syn rent lagtekniskt ska införas, dvs. om brottet ska betraktas i straffvärdebedömning eller i påföljdsval, har jag ingen uppfattning om. Men från Centerpartiets sida vill vi att regeringen återkommer med förslag till riksdagen angående detta och anser att det är av största vikt. Övriga centerreservationer i detta ärende kommer Eskil Erlandsson att ta upp. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom Centerpartiets alla reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation nr 17.

Anf. 76 SIW PERSSON (fp): Fru talman! Regeringen påpekar mycket riktigt i propositionen att den illegala införseln av skjutvapen till Sverige och den illegala handeln med sådana vapen är ett allvarligt problem. Låt mig understryka, innan jag går in på själva propositionen om de legala vapnen, att det är viktigt att vi alla kommer ihåg att vi ska vara lyckliga över att missbruk av vapeninnehav sker undantagsvis av dem som har tillstånd att inneha vapen. Det största problemet är den illegala vapenhanteringen. I betänkandet står det: "Regeringen avser därför att verka för att det internationella arbetet på vapenområdet fortsätter med oförminskad styrka." Sedan räknar man upp alltifrån FN till EU, Europol och Schengen etc. och säger att allt detta är jätteviktigt. Men det räcker inte att arbeta med oförminskad styrka. Det gäller att intensifiera arbetet, för det är här som vi har huvudproblemet. Men, fru talman, eftersom dagens proposition handlar om den legala vapenhanteringen ska jag från Folkpartiets sida trycka på några saker som vi tycker är viktiga. Regeringen har föreslagit att vid en ökning av vapeninnehav från fyra till sex vapen ska en mer ingående prövning göras av personens lämplighet och behov. Då säger vi i Folkpartiet: Nej, gör det redan vid den grundläggande ansökan, för skillnaden mellan fyra och sex vapen kan inte betyda så väldigt mycket. Man blir ju inte så mycket farligare bara för att man använder sex vapen i stället för fyra. Är man farlig, så är man det redan med det första vapnet. Därför, fru talman, står vi bakom reservation nr 2. Vi delar alltså inte regeringens bedömning i frågan. Sedan har regeringen föreslagit, och majoriteten har anslutit sig till detta, att huvudregeln är att skjutvapen som har samlings-, prydnads- eller särskilt affektionsvärde ska förstöras såtillvida att de inte ska kunna användas. Det är viktigt att komma ihåg att det finns väldigt många sådana vapen i Sverige, 10-15 % eller 200 000-350 000. Det är faktiskt kapitalförstöring. Huvudregeln är alltså att de ska bli obrukbara, men vid speciella och väldigt få tillfällen ska de få användas. Vi i Folkpartiet tycker att det är att gå för långt. Låt huvudregeln vara att man ska kunna använda dessa vapen även längre fram när man har dem som prydnadsföremål. Därför, fru talman, står vi också bakom reservation nr 10. Första gången Folkpartiet hade den här motionen var i kvinnofridspropositionen angående tårgassprej som personligt skydd när man känner sig utsatt. Vi i Folkpartiet menar att det ska finnas en möjlighet att utvidga möjligheterna för utsatta kvinnor att använda tårgassprej. Jag tror att kvinnorna klarar detta. Det är klart att det också här finns en liten grupp människor som av olika skäl inte kan få tillstånd att använda tårgassprej därför att de inte klarar av det, men vi bortser från dem. Över huvud taget vet vi också att det är väldigt många kvinnor i övrigt som vill ha tårgassprej. Det är inte länge sedan som det kom statistik på att det skett en ökning av antalet kvinnor som illegalt för in tårgassprej. Det kommer aldrig att bli så att alla som vill ha tårgassprej ska få det. Men det visar ändå på att det finns ett behov av att skydda sig och att alltför många är rädda för att bli utsatta. Jag vill understryka, fru talman, att de allra flesta kvinnor klarar att använda den. Man ska inte omyndigförklara dem. Jag vet inte var det största problemet ligger, om det är hos Rikspolisstyrelsen eller i Justitiedepartementet. Rikspolisstyrelsen fick 1993 i uppdrag att inleda en försöksverksamhet. I vissa områden såg man till att det inte blev någon försöksverksamhet. Rikspolisstyrelsen drog ändå slutsatser. Det var i och för sig en viss fara med det, eftersom det blev så få personer som ingick i försöksverksamheten. Jag läser innantill: Rikspolisstyrelsen drar utifrån utvärderingen slutsatsen att verksamheten verkar ha fungerat väl utifrån de hotade kvinnornas perspektiv. Det var faktiskt så att de kvinnor som fick ha tårgassprej på lagligt sätt inte använde den, men de upplevde det som en enorm trygghet att kunna ha den. Jag misstänker att det är så, även om det inte står någonstans i statistiken, att i förlängningen har man mindre belastat bl.a. polisen. Men man utvecklar detta från Rikspolisstyrelsens sida på ett sådant sätt att det finns principiella frågeställningar som är svåra och att man, om man ska permanenta detta, måste upprätthålla standardiserade föreskrifter och riktlinjer för verksamheten i Rikspolisstyrelsen. Men, so what, det får man ju alltid göra. Varför skulle man inte kunna göra det i det här fallet när man gör det annars? Vi tycker i Folkpartiet att just hotade kvinnor ska få en utvidgad möjlighet att inneha tårgassprej. Därför, fru talman, står vi också bakom reservation nr 9, som jag också yrkar bifall till.

Anf. 77 KIA ANDREASSON (mp): Fru talman! Detta betänkande har föregåtts av två utredningar som har haft ganska radikala förslag och synpunkter när det gäller vapenlagstiftningen. De här utredningarna har verkligen gjort ordentliga djupdykningar. Det är tio år mellan utredningarna och den första - det är det som är så underligt egentligen - var mer radikal än den andra, den som betänkandet nu vilar på. Det var Leif G W Persson som gjorde denna utredning. Han föreslog tidsbegränsade innehavstillstånd för vissa vapen. Vapengarderoben skulle begränsas till två vapen. Han ville att skytteklubbar, alltså de som hade pistoler för det ändamålet, skulle ha tidsbegränsade tillstånd. Han pratade också om speciella vapenskåp. Men av den utredningen blev intet. Det tillsattes en ny utredning som skulle titta närmare på det här. Den utredningen, som var den senaste, kom till ungefär samma slutsatser, fast inte så stränga skulle man kunna säga i vissa aspekter. I fråga om vapengarderoben föreslogs tre vapen i stället för två, som Leif G W Persson hade sagt. Det som förenar de här två utredningarna är dock det gemensamma målet. Vad skulle det gemensamma målet vara? Jo, att få ned antalet vapen i samhället. Det var överordnat, och det instämmer jag och Miljöpartiet i totalt. Det är målsättningen. Den andra viktiga principen för båda utredningarna var att det inte ska vara den enskildes behov som styr antalet vapen i samhället. Det är subjektivt. Det ska vara samhället som anger ramarna, och därför ska det vara giltiga skäl. Detta är två viktiga principer, och dem tycker jag det är synd att inte kunna tillmötesgå. Det är två utredningar med bra förslag som ingen vågar tillmötesgå. Miljöpartiet är det enda parti som i helhet står bakom utredningens förslag. Då kan man undra: Varför är det på det viset? Vi måste väl ha ett gemensamt intresse, även de som håller på med vapen, att det ska bli ett lägre antal vapen i samhället? Det är ju inte så som det sägs här att det inte är några risker med de legala vapenägarna, de som har fått vapenlicens. Det är ju de legala vapenägarnas vapen som stjäls. De flesta vapen i det svenska samhället är ju jaktgevär och vapen för skytteändamål. Det är de som stjäls och sedan blir illegala. Det är också viktigt att se över en lång tid att ju mer vapen som tillåts desto fler vapen ackumuleras i samhället och kan komma i orätta händer, komma på villovägar. Varför har då inte regeringen omsatt dessa två utredningars förslag i praktiken? Jag kan inte komma till något annat svar än att jägarna och vapenlobbyn är så starka intressenter i detta samhälle. De är 750 000 - 800 000 och med familjemedlemmar osv. utgör de en väldigt stark grupp. De finns representerade överallt. Här i riksdagen har vi också en jägarklubb. Deras argument är: Varför ska vi skötsamma människor behöva lida genom att det görs ytterligare inskränkningar? Men det är inte fråga om det. Jag tycker att alla måste ta sitt ansvar. Det är inte fråga om förbud mot jakt eller förbud mot skytte. Det låter så när vi pratar om det. Det handlar om att skära ned antalet vapen och göra lite ytterligare begränsningar. Utredningen har ju också mycket på fötterna. Den har undersökt hur många vapen som jägarna har. Det är vanligt med två till tre vapen. Det är det allra vanligaste. Sedan säger man också att är det speciella skäl, är det så att man måste skjuta en viss sorts villebråd, kan man ansöka om det och få extra. Men det anser jägarna vara fruktansvärt. Det skulle vara det hemskaste som fanns om de skulle granskas så för att se om det fanns giltiga skäl. Därför har man gått emot det. Därför är det en väldigt mesig skrivning som nu presenteras i betänkandet. Det är i och för sig en liten skärpning. Men Moderaterna och de andra borgerliga partierna säger absolut nej. Det ska vara som det är. Jag kommer att yrka bifall till min reservation, fru talman, reservation 3. Där står det att vi vill ha tre vapen i vapengarderoben. Sedan ska man ansöka om man vill ha fler och visa giltiga skäl. Tyvärr står bara Miljöpartiet bakom den reservationen. När det kommer till slutvotering måste jag därför rösta med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det blir ju ändå en liten skärpning. Men det är som sagt inte det jag hade önskat. Annars får jag vara ärlig och säga att även om jag är väldigt besviken över att de här principerna inte uppfylldes har det ju blivit en viss skärpning i det nya förslaget. Det är ju så. Men det gäller inte just i fråga om principerna. Man kan inte jämföra med USA och deras vapenlagar. Det är inte adekvat. Det vet vi med tanke på problemen där. Men jag skulle ändå kunna göra en jämförelse när det gäller vapenlobbyn och hur den påverkar beslutsfattandet. Det är faktiskt en viss relevans i det. Vi får väl höra här i slutet av talarlistan. Det ska bli intressant att höra synpunkter från dem som står i slutet. Jag tror att de representerar just jägarna. Jag skulle vilja motsäga det som Kristdemokraternas representant sade, att det inte är problem med stulna vapen. Jag har i tidningar hittat flera notiser om att polisen inte lyckas hitta stulna skjutvapen. Det är ett stort problem. Över 1 000 vapen försvinner årligen spårlöst, och i dag cirkulerar det enligt Rikskriminalen närmare 45 000 stulna eller förkomna vapen. Man kan dock inte exakt säga siffran, ibland sägs det 30 000. Rikskriminalens representant säger att en skärpt lagstiftning är det enda som kan vända trenden. Man säger också att antalet vapen i folks vapengarderober borde begränsas så att tjuvarna får färre vapen att stjäla. Men motståndet mot det förslaget har sedan en längre tid varit stort bland våra jägare, och det var precis det jag ville ge en bild av. I polisens kartläggning av illegala vapen är det alltså svårt att spåra vilket det ena och det andra är. Jag har försökt få statistik på hur vanligt det är att de här stulna vapnen från jägare och andra skyttar sedan används. Från Riksdagens utredningstjänst har jag dock fått fram att variabeln legalt eller illegalt vapen inte finns i tillgänglig brottsstatistik. Enligt Brottsförebyggande rådet finns uppgift om användning av ett eventuellt vapen, men alltså inte om detta är legalt registrerat, i fråga om fullbordat mord, dråp, misshandel med dödlig utgång samt rånbrott. Den definitionen kan man alltså inte få fram. Då får man gå på vad poliserna, som är aktiva, säger. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 5 och 8. Reservation 5 handlar om tidsbegränsade tillstånd. Där har man inte heller i regeringens förslag gått på utredningens linje. Man har gjort en reduktion, en viss tidsbegränsning. Miljöpartiet skulle vilja att alla tillstånd för enhandsvapen, pistoler alltså, var tidsbegränsade. Om man inte är aktiv i en skytteklubb finns det ju ingen anledning att ha pistolen kvar. Reservation 8 handlar om helautomatiska vapen. Vi tycker inte att någon ska få förvara sådana i sin bostad. Jag ska också lite grann kommentera vad som har sagts från talarstolen. Moderaterna tycker att detta är alldeles för långtgående. Jag har åsikten att det inte är det. Man säger också att det inte är någon fara när det gäller de legitima skälen för jägare och skytte. Men jag säger att det är deras vapen som blir stulna. Men det kan bli en förbättring nu när det finns krav på säkerhetsskåp för vapen. Det är naturligtvis bra att polisen kan kontrollera det. Jag skulle också vilja gå längre där. Därmed tror jag att jag har framfört mina åsikter och varför vi har fogat våra reservationer till betänkandet.

Anf. 78 MAUD EKENDAHL (m) replik: Fru talman! Kia Andreasson är en lika stor motståndare till jakt och jägare som till EU, och snart får vi väl höra att Kia Andreasson säger: Skjut EU! Men det är väl inte det som vi ska ta upp i dag. Kia Andreasson har nu hört från Moderaterna, Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet att vi tycker att förslaget att minska vapengarderoben är en ren smygminskning. Miljöpartiet anser att jägare ska få ha endast två - tre vapen. Jag tycker att det mest häpnadsväckande i reservationen om vapengarderoben är: "Detta torde alltså utgöra en jägares normalbehov." Mina frågor till Kia Andreasson är: Hur kan ni påstå detta? Vad grundar ni er bedömning på? Tror inte Kia Andreasson att det är bättre att en jägare använder rätt vapen till rätt vilt, så att man inte skadeskjuter viltet?

Anf. 79 KIA ANDREASSON (mp) replik: Fru talman! Svaret står redan på s. 7 i betänkandet. Och om man har läst utredningen i fråga får man svaret även där. Men jag ska läsa högt ur betänkandet. Där står följande: "Som skäl för sitt förslag hänvisade utredningen till en undersökning som visar att den genomsnittlige vapeninnehavaren endast innehar två till tre vapen och anförde att detta alltså torde vara en jägares normalbehov." Och utredningar fungerar ju på det sättet att de gör en djupdykning i frågorna.

Anf. 80 MAUD EKENDAHL (m) replik: Fru talman! En utredning kanske inte alltid har rätt, Kia Andreasson. Man kanske ska vara lyhörd för jägarna. Vi hörde att det finns 750 000 jägare här i landet. Och som Gunnel Wallin sade kommer de från olika samhällsklasser. Det är alltså något stort att vara viltvårdare i Sverige. Det är därför som det är så viktigt att en viltvårdare också får använda sig av rätt vapen, så att djuren inte skadeskjuts. Jag har en fråga till Kia Andreasson som gäller tidsbegränsade vapentillstånd. Ni vill att när det aktiva utövandet upphör ska man inte ha någon rätt att ha vapen. Vapentillståndet ska vara tidsbegränsat. Vad är ett aktivt utövande? Om jag vill jaga en gång om året, vartannat år eller vart tredje år, är jag då ute ur bilden? Anser Kia Andreasson att jag faller under er regel om att det aktiva utövandet har upphört eller inte? Måste man jaga många gånger om året? Jag skulle gärna vilja ha svar när det gäller er text i reservationen. Jag tycker inte att det är rätt att stå och tala om att det är jägarnas vapen som används vid brott. Dessa vapen är alldeles för dåliga. Vi vet mycket väl att det tidigare har varit - det kan i viss mån ha förekommit nu också - fråga om vapen från militärförråd. Det är dessa vapen det handlar om. Man vill ha effektiva vapen. Man använder sig av vapen som är betydligt bättre än polisens för kriminella gärningar. Och de allra flesta vapnen är insmugglade från andra länder. Så stå inte i denna kammare och skyll på jägarna att det är deras vapen som de kriminellt belastade använder sig av. Jag vill gärna ha reda på om Kia Andreasson verkligen menar allvar när hon säger detta.

Anf. 81 KIA ANDREASSON (mp) replik: Fru talman! Jag ska besvara frågorna. Utredningen har naturligtvis ringt upp jägare och gjort en undersökning genom att fråga jägarna hur många vapen de har. Det har ingenting med samhällsklasser att göra, Maud Ekendahl. Och utifrån det brukar man ju företa alla undersökningar. Då har man kommit fram till att innehavet är två - tre vapen. Sedan får vi inte glömma att de som behöver, vilket inte heller vi i Miljöpartiet har sagt emot, och har giltiga skäl kan få ha ytterligare vapen. Den andra frågan var om en jägare som jagar en gång om året är aktivt utövande. Då måste jag upplysa Maud Ekendahl om att jägares vapentillstånd inte prövas. Det har inte heller föreslagits att de ska prövas på det sättet. Har en person fått en jägarexamen så har den personen rätt att införskaffa ett visst antal vapen - det är det som kallas vapengarderob - för evig tid. Tillstånden prövas inte igen om inte något brott inträffar. I fråga om detta finns det inga krav. Men det som jag har tagit upp i reservationen, Maud Ekendahl, gäller aktivt utövande om man är med i en skytteklubb. Och för att kunna skjuta och tävla i en klubb måste man hela tiden öva och vara aktiv medlem. Och om man inte har varit aktiv medlem i klubben på ett, två eller tre år finns det väl ingen anledning i världen att ha vapen. Anledningen till att man har en pistol är för att man är med i en skytteklubb och tävlar. Då ska man inte ha detta tillstånd om man inte är det. T.o.m. Basti Naumann i Svenska Pistolskytteförbundets styrelse säger: Sport eller rätt att ha vapen. Det finns bland svenska vapenägare grovt förenklat två läger. Det ena lägret betraktar skyttet som en idrott där tävlingsmomentet är det viktigaste. Och i det andra lägret är det vapnen som är det centrala, och det är det som vi inte tycker är hälsosamt. Den sista frågan handlade om stulna vapen. Jag kan då bara referera till en kriminalinspektör på Rikspolisstyrelsen, nämligen Per-Anders Fritshammar. Han säger att de stulna automatvapnen ändå är en rännil jämfört med den flod av vanliga jaktvapen och pistoler som är försvunna från sina ägare. Det är inte jag som säger det, utan det är en polis som påstår det.

Anf. 82 GUNNEL WALLIN (c) replik: Herr talman! Jag skulle vilja fråga Kia Andreasson och Miljöpartiet om det bara är en liten och exklusiv grupp som ska få delta i denna fantastiskt fina folkliga fritidssysselsättningen jakt som är så typiskt svensk, därför att om det ska vara förenat med denna kontroll och administration så innebär det kostnader, och då är det en stor grupp som ställs utanför på grund av detta.

Anf. 83 KIA ANDREASSON (mp) replik: Herr talman! Jag förstår inte vad det har med dessa förslag att göra. Vilket av förslagen är det som Gunnel Wallin avser? Vapengarderoben har ju inte något med detta göra, dvs. att om man tar en jägarexamen så får man ha färre vapen med en gång, att det får prövas lite mer. Det har ju ingenting med det att göra. Man säger i betänkandet att man däremot teoretiskt sett skulle kunna tidsbegränsa alla vapentillstånd som finns. Men då sägs det att administrationen bli lite klumpig, om man efter fem år skulle kontrollera om alla som har vapentillstånd har giltiga skäl. Därför inskränker man sig till färre vapen när det gäller just de vapen som kan skjutas utan att man laddar dem varje gång, alltså automatvapen. Men varför ska vi prata om resurskrävande administration när det finns andra typer av liknande koll? Det är ju fråga om vapen som är avsedda för att döda, så det är klart att vi måste ha en kontroll. Jag ser dock inte att det blir krångligare med förslagen i betänkandet.

Anf. 84 GUNNEL WALLIN (c) replik: Herr talman! I och med att man ska ansöka när det är fråga om ytterligare vapen blir det ytterligare krångel för den enskilde och även ytterligare kostnader. Det är ju de illegala vapnen som vi ska komma åt. Vi ska inte straffsanktionera de skötsamma, utan vi måste bygga upp ett förtroende och en tillit gentemot dem som kan sköta detta. Det är just med tanke på införseln av illegala vapen och när det gäller gränserna och bevakningen som vi måste komma åt det här och ha hårdare straff. Däremot gäller det alltså inte den skötsamme jägaren. Just jakt är ju ett stort folkligt nöje i alla bygder. Jakten ger en levande bygd. Det är otroligt viktigt att vi får bibehålla detta som är så typiskt svenskt.

Anf. 85 KIA ANDREASSON (mp) replik: Herr talman! Det handlar inte på något sätt om att man inte kan fortsätta att vara jägare med tre vapen. I betänkandet handlar det dessutom om fyra vapen. Man är kanske 20 år när man tar jägarexamen. Efter det får man alltså införskaffa fyra vapen utan något krångel, som Gunnel Wallin säger. Om man utövar jakt så mycket att man behöver extra vapen kan man ansöka om och få det. Jag ser således inget som helst krångel och inga inskränkningar i detta - det är inte det som det är tal om. Sedan gäller det de illegala vapen som alla pratar om, alltså vapen som smugglas in i landet. Man har inte koll på hur många det är fråga om men det har vi ju förbjudit; det är helt olagligt. Jag förstår inte varför det upprepas. Nu har ju en majoritet instiftat både Europol och Schengen som ska ha ett samarbete mellan sig. Alla typer av brottslighet ska förhindras, som framgår i debatten. Men när det väl kommer till skott är de inte värda någonting. Då framhålls de aldrig. Låt Europol och Schengen ta hand om detta med illegala vapen så sysslar vi med de vapen som stjäls från legala vapenägare. Det är fråga om ganska många. Jag har här uppgett att 45 000 sådana vapen finns i rörelse.

Anf. 86 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) replik: Herr talman! Jag vill göra ett tillrättaläggande. Kia Andreasson sade i sitt anförande här att vi kristdemokrater menar att det inte är några problem med stulna vapen. Antingen är Kia Andreasson lite småfräck av sig eller också lyssnade hon dåligt på mitt anförande. Jag väljer att tro att det var dåligt med uppmärksamheten. Ordagrant sade jag i mitt anförande då jag citerade en polisinspektör: "Däremot är det relativt få stölder nu. Stölderna minskar, medan den illegala vapenhandeln ökar."

Anf. 87 KIA ANDREASSON (mp) replik: Herr talman! Det var precis det jag kommenterade och precis så jag uppfattade det som sades, alltså att vapenstölderna minskar. Men den uppgiften har inte jag. Tvärtom har jag från flera kriminalkommissarier och också från Rikskriminalen som sysslar med detta uppgifter om att det är en ökning, så här står ord mot ord. Jag kan inte fortsätta att argumentera kring detta men enligt de uppgifter jag har minskar inte stölderna av vapen från legala vapenägare i Sverige. Tvärtom är det fråga om samma nivå.

Anf. 88 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) replik: Herr talman! Kia Andreasson får givetvis ha vilken uppfattning hon vill. Vad jag vände mig mot var just att ord lades i min mun, att jag skulle ha sagt att vi kristdemokrater inte upplever några problem med stulna vapen. Självklart är det problem med stulna vapen.

Anf. 89 KIA ANDREASSON (mp) replik: Herr talman! Om man i sin föredragning säger att vapenstölderna minskar tolkar jag det som att den saken är ett mindre problem. Det framlades att det är de illegala vapnen som är problemet och då säger jag motsatsen; därav mitt inlägg.

Anf. 90 GÖRAN NORLANDER (s): Herr talman! Som tidigare sagts här diskuterar vi i dag justitieutskottets betänkande 9 om skärpt vapenlagstiftning. I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till en ny vapenlagstiftning i proposition 1999/2000:27 samt ett antal motioner som väckts med anledning av nämnda proposition. Utskottet tillstyrker regeringens proposition och föreslår att ytterligare två lagändringar görs. Dels föreslår vi att en ansvarsbestämmelse knyts till förbudet att inneha skjutvapen på allmän plats om innehavet inte är befogat. Dels föreslår vi att en ändring görs i 7 kap. 19 § sekretesslagen för att se till att sekretessen även omfattar integritetskränkande uppgifter om enskilds personliga förhållanden. Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. Herr talman! För att minska antalet våldsbrott där skjutvapen används vill utskottet skärpa vapenlagstiftningen på en rad punkter. Grundläggande utgångspunkter i lagförslaget från regeringen är att tillstånd för att inneha ett vapen bara ska beviljas den som har behov av vapnet för ett giltigt ändamål och som dessutom uppfyller kraven på lämplighet. Återkallelse av vapentillstånd ska ske obligatoriskt i de fall en licensinnehavare inte uppfyller kraven på lämplighet. Regeringen har i sin proposition valt att behålla begreppet behov, som Vapenutredningen ville förändra. Jag vill understryka att begreppet behov ska uppfattas objektivt. Det är i sista hand samhället som bestämmer om ett behov föreligger, inte den enskilde jägaren. Den s.k. vapengarderoben behålls oförändrad, vilket innebär att en person med jägarlicens fortfarande har möjlighet att inneha sex jaktvapen. När tillstånd att inneha fler än fyra jaktvapen beviljas ska dock en mer noggrann prövning göras där vapeninnehavaren ska visa att han har behov av fler vapen än fyra. Tillstånd att inneha prydnads- eller minnesvapen ska bara beviljas om vapnet görs varaktigt obrukbart. Undantag kan dock göras om särskilda skäl finns. Tillståndet för innehav av särskilt farliga vapen, såsom pistoler, revolvrar och helautomatiska vapen, ska i fortsättningen tidsbegränsas till högst fem år. Bara den som är medlem i en av Försvarsmakten godkänd skytteförening ska ha rätt att inneha helautomatiska vapen. Handlare som säljer helautomatiska vapen ska inte längre ha rätt att ha sådana i lager utan enbart ha möjlighet att ta upp beställningar och vidarebefordra vapnet till köparen. De ska heller inte ha några generella tillstånd för import av helautomatiska vapen, utan de kommer att vara tvungna att söka tillstånd i varje enskilt fall. Alla skjutvapen ska förvaras i säkerhetsskåp eller i annat lika säkert förvaringsutrymme. Polisen ges möjlighet att inspektera förvaringen hos alla som har tillstånd att inneha skjutvapen. Inspektioner ska anmälas i förväg. Regeringen och utskottet föreslår också att ett förbud mot skjutvapen på allmän plats införs. Herr talman! I betänkandet finns inte mindre än 19 reservationer i de mest skiftande ämnen. Kritiken mot förslaget till skärpt vapenlagstiftning kommer från två håll - dels från dem som anser att vi reglerar för mycket, dels från dem som anser att förslaget inte är tillräckligt långtgående. Att kritiken kommer från båda hållen kan möjligen tas till intäkt för att det förslag som regeringen och utskottet ställt sig bakom är väl avvägt. Den s.k. vapengarderoben behålls, som sagt, oförändrad i förslaget, vilket innebär att en person med jägarlicens fortfarande har möjlighet att inneha sex jaktvapen. En förändring görs dock jämfört med nuvarande regler. När tillstånd att ha fler än fyra jaktvapen beviljas kommer en mer noggrann prövning att krävas där innehavaren ska visa att han har behov av fler vapen än fyra. Mot detta invänder de borgerliga ledamöterna med att det finns många jägare vars verkliga behov uppgår till sex jaktvapen. Ja, så är det, och det är regeringen medveten om. Det är därför regeringen valt att inte begränsa vapengarderoben till tre vapen, som föreslagits i Vapenutredningen. Det enda vi kräver är att dessa jägare visar att de verkligen har behov av så många som sex jaktvapen. Vi vet att det genomsnittliga antalet vapen en jägare använder är tre. Det finns därför ingen anledning att anta att alla som innehar jägarexamen har behov av sex vapen. När en jägare kan styrka att han har behov av fler än fyra vapen kommer alltså tillstånd för dessa naturligtvis att beviljas. Vi får inte glömma att bakgrunden till den skärpning av vapenlagstiftningen som nu görs är det ökade antalet vapen i omlopp i samhället. Det är därför beklämmande att se att de borgerliga i reservation efter reservation går emot alla förslag om att begränsa tillgången på vapen. Inte nog med att det anses orimligt att en jägare ska styrka sitt behov av fler än fyra vapen. Moderaterna går också emot att en vapenhandlare ska handla med vapen i första hand för att få tillstånd, liksom att prydnadsvapen ska göras varaktigt obrukbara. Det tycks som om förståelsen för att tillgången på vapen som sådan är en viktig faktor bakom ett ökat vapenanvändande är bristfällig, för att använda en grov underdrift. Herr talman! Att minska antalet våldsbrott är onekligen en av statens absolut viktigaste uppgifter. Ingen ska behöva frukta för sitt liv. Låt mig än en gång understryka att detta är en statlig angelägenhet. Vi vill inte ha ett samhälle där människor beväpnar sig för att försvara sig. Vapen ska endast användas till jakt och sport. Därför får det inte finnas fler vapen i omlopp än de som krävs för att täcka dessa behov. Detta är den grundläggande principen i vår vapenpolitik, och kring detta borde det vara enkelt att samla sig. Med detta sagt, herr talman, vill jag än en gång yrka bifall till utskottet hemställan i betänkandet.

Anf. 91 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) replik: Herr talman! Som jag tidigare kommenterade i mitt anförande är propositionens syfte med den skärpta vapenlagstiftningen att motverka att skjutvapen kommer till användning vid våldsbrott eller på annat sätt missbrukas. Det är bra. Men varför lägger ni inte ned mer kraft på att komma åt den illegala vapenhanteringen när ni framstår som medvetna om att det är där de verkliga problemen finns? Jag visade tidigare på detta genom några citat från propositionen. Det finns fler. På s. 28 i propositionen säger regeringen: "Antalet anträffade och beslagtagna skjutvapen som inte går att spåra till någon svensk vapeninnehavare ökar kraftigt, vilket starkt talar för att allt fler skjutvapen smugglas in i landet." När nu regeringen vet om problemen men inte agerar därefter är det svårt att tolka det på annat sätt än att regeringen bortser från de allvarliga konsekvenser som den illegala vapenhandeln medför. Jag vet att Göran Norlander ej kan svara för regeringen, men det vore intressant att få höra hur man på socialdemokratisk riksdagsnivå förklarar sin inställning till de nämnda problemen och förklarar varför man ej i betänkandet vill stöta på för att få kraftfulla åtgärder till stånd för att motverka dessa allvarliga problem, som man är medveten om.

Anf. 92 GÖRAN NORLANDER (s) replik: Herr talman! Hel klart är vi medvetna om att det här är ett problem, som dessutom är stort. Men det finns ingen anledning att ta med det i det här eftersom det i första hand syftar till andra saker än den proposition som vi nu behandlar. Den illegala vapenhandeln kommer att tas upp i andra sammanhang, bl.a. inom EU.

Anf. 93 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) replik: Herr talman! Jag vill ställa ytterligare en fråga: Är Göran Norlander beredd att verka för att det ska satsas mer resurser på Polisen så att effektiv spårning av illegala vapen kan äga rum?

Anf. 94 GÖRAN NORLANDER (s) replik: Herr talman! Svaret är ja.

Anf. 95 MAUD EKENDAHL (m) replik: Herr talman! Göran Norlander sade att man inte följde utredarens förslag om att gå ned till tre vapen. Det förstår jag att ni inte kunde göra, för ni har en väldigt stor grupp jägare som är era egna väljare. Så ska ni försöka lura i era väljare att det blir oförändrat, att det blir sex vapen i alla fall. Sedan säger ni att det är fyra men man kan få sex vapen. Om man ändå kan få sex vapen är frågan varför vi inte kan ha det kvar som det har varit, oförändrat, så att man kan ha sex vapen? Jag tycker att det är väldigt märkligt hur ni diskuterar. Vad vinner ni på i praktiken med att göra den här minskningen? Kan Göran Norlander komma med konkreta förslag om vad man tror att man vinner framöver?

Anf. 96 GÖRAN NORLANDER (s) replik: Herr talman! Jag tackar Maud Ekendahl för hennes omtanke om mitt partis väljare. Sedan tycker jag att Maud Ekendahl uttryckte sig lite illa när hon sade att vi försöker "lura i" våra väljare. Här är det ingen som luras, utan det står klart och tydligt vad det här innebär. Det är också så att Vapenutredningen föreslog tre vapen. Men jag kan försäkra Maud Ekendahl att vi har haft, tillsammans med företrädare för Regeringskansliet, träffar med olika jägarorganisationer, och vi har lyssnat till dem. Det här är en kompromiss, och en kompromiss brukar naturligtvis utformas på olika sätt så att det här inte klart framgår att det blir sex vapen. Men möjligheten finns. Som Kia Andreasson sade tidigare vet vi att behovet är ungefär två till tre vapen hos de allra flesta jägarna.

Anf. 97 MAUD EKENDAHL (m) replik: Herr talman! Eftersom det är sista rundan skulle jag vilja ta upp något med Göran Norlander om prydnadsändamålen. Ni nonchalerar helt och hållet att det finns människor som samlar. Ni nonchalerar helt och hållet att det finns människor som ärver. Det går i arv olika skjutvapen. Då har ni mage till att säga att sådana skjutvapen inte får vara brukbara. Jag undrar vad Göran Norlander anser. Är det inte så att kulturarvet går förlorat, som vi moderater tycker, om man ska göra dem varaktigt obrukbara?

Anf. 98 GÖRAN NORLANDER (s) replik: Herr talman! Vi nonchalerar inte, utan i betänkandet står det mycket klart att huvudregeln är att man ska varaktigt förstöra. Om sedan vapnet har ett särskilt affektionsvärde eller av något annat skäl bedöms vara viktigt att förvara utan att förstöra, då ska det ges möjlighet till det, självklart. Det ska inte förstöras någonting.

Anf. 99 GUNNEL WALLIN (c) replik: Herr talman! Göran Norlander svarade just ja på frågan om han var beredd att satsa mer resurser på att spåra illegal införsel av vapen. Då undrar jag vilken prioritering Göran Norlander ska göra. Det finns 750 000 personer med tillstånd. Om då en uppsökande rådgivande inspektionsverksamhet ska bedrivas av tillståndsmyndigheten, som är Polisen, var ska de resurserna tas ifrån och hur ska det prioriteras i det kärva polisläge som vi just nu befinner oss i i vårt land?

Anf. 100 GÖRAN NORLANDER (s) replik: Herr talman! Först främst är det inte jag som gör prioriteringar, utan jag förutsätter att det är regeringen som i sitt regleringsbrev och så småningom också Rikspolisstyrelsen som gör de slutgiltiga prioriteringarna vad man ska göra. Det som Gunnel Wallin här åsyftar framgår också klart, att enbart möjligheten att införa den här kontrollen har en preventiv effekt. Jag tror inte för ett ögonblick att när den här lagen träder i kraft börjar polisen springa hem i gårdarna och undersöka det här. När det gäller resurser till Polisen kommer inom en månad vårpropositionen att presenteras. Då får vi se hur mycket resurser det blir.

Anf. 101 GUNNEL WALLIN (c) replik: Herr talman! Jag är medveten om att det inte är en person som gör det, men eftersom det var Göran Norlander som framförde det här måste han också stå till svars för den situationen. Här talar man om att införa, inte om att genomföra. Det är väl viktigt att man är klar och tydlig. Har man satt in en åtgärd ska man naturligtvis genomföra det. Det behövs massor med resurser, det saknas massor med resurser till Polisen för en massa olika, som jag tycker viktigare, ändamål i vårt samhälle i dag. Jag vill inte göra den här prioriteringen och det här intrånget i privatlivet, utan jag tycker att det i stället ska bygga på förtroende och tillit.

Anf. 102 GÖRAN NORLANDER (s) replik: Herr talman! När det gäller det här med intrång i privatlivet måste det vara ganska klart för oss alla att syftet bakom detta är att vapnen ska förvaras på ett betryggande sätt. Därigenom förhindrar man att de stjäls och att de används i brottslig verksamhet. Det är syftet, och jag har uppfattat av anförandena från samtliga här tidigare att man i stort sett har ställt upp på detta. Det är målsättningen.

Anf. 103 ALICE ÅSTRÖM (v): Herr talman! Jag vill inleda debatten om den skärpta vapenlagstiftningen med att säga hur oerhört viktig jakten är i Sverige, också som kulturarv. Jag tycker att det är viktigt att betona detta, eftersom det hela tiden när man diskuterar vapenlagstiftningen och skärpningar i den framställs som att man antingen är positiv till jakt eller motståndare till den. Från Vänsterpartiets sida vill jag betona att vi ser det som oerhört positivt att vi i Sverige har en kultur där människor i hela vårt land har haft en möjlighet att delta i jakt där inte ekonomi har varit det vägledande och där inte äganderätten till mark har varit ledande. I Sverige är inte jakt, som i de flesta andra länder, något som är förbehållet enbart en rik klick. Det är viktigt att bevara detta. Men ett sådant resonemang får inte leda till att vi från statens sida säger: Eftersom vi är positiva till jakt så litar vi fullständigt på att ni sköter allting med vapnen. Ni kan ha hur många vapen som helst - vi har ingen kontroll över det. Jag tror heller inte att svenska folket vill ha det så, utan det är viktigt att vi hela tiden använder oss av lagstiftningen för att se till att ha kontroll över hur många vapen som finns, hur de förvaras och hur de används. Ska människor som är sjuka få behålla sina vapen eller inte? Om människor begår brott måste vi ha möjlighet att kunna ta tillbaka tillståndet för vapnen. Hela debatten har hamnat i en överdriven argumentation. Man sätter kampen mot de illegala vapnen mot att vi ska ha en kontroll över de legala vapnen. Detta är en motsättning som de facto inte existerar. Vi kommer från Vänsterpartiet och - det är jag övertygad om - även från regeringen att se till att polisen och tullen, också i de internationella sammanhangen, arbetar mot den illegala vapenhanteringen. Detta gör vi redan i dag. Det räcker inte, och vi kommer att behöva mer. Vi ser ju vad som kommer in i landet. Men att säga att bara för att vi ska göra detta så ska vi inte bry oss om de legala vapnen är att tala om en motsättning som definitivt inte existerar. Min och Vänsterpartiets målsättning är att inga vapen - inte något legalt vapen - ska hamna i orätta händer. Det är också vår uppgift som lagstiftare. För en person som blir drabbad av ett brott eller blir skjuten i ett familjedrama spelar det ingen roll om det är ett legalt eller illegalt vapen. Därför är det viktigt att vi hela tiden vidtar åtgärder för att ha så bra kontroll som möjligt, men att vi samtidigt också har respekt för de människor som har vapnen. Kristdemokraterna säger att vi i dag har börjat kunna se att stölderna av de legala vapnen minskar, och det är också de uppgifter som jag har fått. Det är en mycket positiv sak. Det är faktiskt också ett resultat av att vi har en vapenlagstiftning. Genom åren har vi krävt större säkerhet när det gäller vapen och bättre förvaring. Därför har stölderna minskat. Målsättningen måste givetvis vara att det i stort sett inte ska vara några stölder alls. Så länge vi fortfarande ser att stölder av vapen sker, och att förvaringen inte är tillräckligt bra, måste vi som politiker vidta åtgärder. Herr talman! Jag ska nu komma in på de konkreta frågor som tas upp. När det gäller vapengarderoben handlar det om en skärpning - visst. Men som tidigare har sagts från talarstolen vet vi att de flesta jägare har en vapengarderob på mellan två och tre vapen. Målsättningen måste vara att vi inte ska ha fler vapen ute i samhället än vad som används och vad det finns ett reellt behov av. Samtidigt talar också vi som står bakom betänkandet om de människor som har fullständigt legala skäl och behov av att använda sig av mer än fyra vapen. Det enda de behöver göra är följande. Om den sökande begär tillstånd för fem eller sex vapen räcker det i normala fall att han utöver sin jägarexamen - och jag läser ur betänkandet: "- - - på ett trovärdigt sätt kan motivera behovet med utgångspunkt från sina jaktvanor och sammansättningen av sin vapengarderob." Det är faktiskt inga höga krav som vi ställer! Jag har mött många jägare. Jag kommer själv från Småland, där jag har släkt och en tradition som jakten är en del av, och jag har fortfarande inte mött någon jägare som sagt: Om jag på något sätt måste kunna styrka att jag faktiskt har detta behov så skulle det vara en oerhörd kränkning, och det skulle försvåra för mig. Jag tycker att vi har skäl att ställa dessa krav. Sedan kommer vi in på nästa fråga, som handlar om de tidsbegränsade vapentillstånden för tävlingsskytte. Från moderat sida har man en reservation där man berör detta med att någon har fått licens för ett vapen därför att han eller hon är aktiv tävlingsskytt. Den enda anledningen till att man får licensen är att man är aktiv. Om personen sedan slutar med det existerar ju inte längre själva grunden för det tillstånd han eller hon har. I det läget kan jag och Vänsterpartiet inte förstå varför man inte ska säga: Nej, nu gäller inte tillståndet längre. Skulle personen vilja uppta tävlandet i framtiden får han eller hon söka tillstånd och köpa ett nytt vapen. När det handlar om så viktiga saker som vapen måste man kunna ställa kravet att det ska finnas ett reellt behov av dem och en anledning till att man har dem. Sedan kommer jag in på den fråga som också har varit uppe om skjutvapen för prydnadsändamål. Det har varit väldigt upprörda tongångar om den fruktansvärda kapitalförstöringen och om det ingrepp det innebär att man inte ska få ha dessa vapen. Men vi måste ju se till hur det ser ut i verkligheten i dag, med det stora antal vapen som finns ute med fullständigt legala skäl och där det finns ett behov. Skjutvapen med samlings-, prydnads- eller särskilt affektionsvärde utgör faktiskt hela 10-15 %. Det finns alltså mellan 200 000 och 350 000 vapen i Sverige som man faktiskt inte har behov av, utan som man bara har som prydnadsföremål. Vi i Vänsterpartiet tycker att det är rimligt att man gör någonting för att försöka begränsa dessa vapen. När det gäller kulturarvet finns det möjlighet att göra vapnen obrukbara. Jag kan förstå det känslomässiga argumentet: Jag fick ärva det av farfar och jag skulle hemskt gärna vilja ha det kvar! Jag kan mycket väl förstå dessa argument och känslan av att vilja ha vapnen. Men som politiker och beslutsfattare har jag ansvaret för hur det ser ut i Sverige när det gäller vapen och tillstånd för vapen och då måste jag säga: Nej, det är inte tillräckligt skäl för att få behålla vapnet i brukbart skick. Den åsikten står vi för i Vänsterpartiet. Jag förstår att det här kan var hårt och att det kan vara känslomässigt svårt för många människor som får göra vapnen obrukbara. Men mitt uppdrag är att vara brottsbekämpande, och samtidigt måste vi ha en lagstiftning som ger kontroll över vapnen. Då är inte detta ett tillräckligt skäl för att utvidga. Herr talman! Jag måste lyfta upp en del av de frågor som Miljöpartiet har tagit upp. Jag kan inte förstå resonemanget om att man inte vågar ta i saken och att det är jägarna och vapenlobbyn som hela tiden påverkar och gör att man tar ställning. Nej, Kia Andreasson, jag tror faktiskt att väldigt många människor är inblandade i detta. Man har kanske släkt och vänner som gör att man har detta nära inpå sig. Man vet hur det är och hur det fungerar. Man har stor respekt för och stor kunskap om jägarna. Kia Andreasson säger faktiskt emot sig själv i sitt inlägg. Först säger hon att vi måste minska vapengarderoben för att vi ska minska antalet vapen. Samtidigt säger Kia Andreasson att det är så få som har så många vapen. Därför gör det ingenting om vi tar väck det. Det här blir motsägelsefullt. Kia Andreasson säger att vi ska minska vapengarderoben ned till tre. En viktig anledning till att vi ska minska antalet är att man inte ska komma över så många vapen vid stölder. Samtidigt säger Kia Andreasson att det är väldigt få som har fler vapen än två tre. Jag kan inte riktigt se att man skulle uppnå den effekt på stölderna som Kia Andreasson säger. Herr talman! Jag ska avslutningsvis säga att det har varit en otrolig brevskörd i den här frågan. Det tror jag att alla i utskottet har stött på. Det har kommit mejl, telefonsamtal, brev och andra kontakter. I den mån jag har hunnit och haft möjligheter har jag försökt att besvara de här breven. Men jag hoppas också att den här debatten har kunnat ge en hel del svar på de frågor som vi har fått. Jag hoppas också att man kan se helheten i det här betänkandet. Med det yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet.

Anf. 104 MAUD EKENDAHL (m) replik: Herr talman! När Alice Åström inledde sitt anförande stod hon i talarstolen och sade: Vi från statens sida osv. Jag inte vill vara någon som är från statens sida. Jag står här och är folkvald. Jag är inte lika med staten. Det är väl självklart att jägarna vill att vapnen ska vara kvar i deras hem i stället för att hamna i orätta händer. Jag kan inte låta bli att gå in på detta med skjutvapen med samlar-, prydnads- och affektionsvärde. Vi har sagt att det är en betydande kapitalförstöring. Spelar det ingen roll för Vänstern att det blir en stor kapitalförstöring? Ni bryr er kanske inte om det.

Anf. 105 ALICE ÅSTRÖM (v) replik: Herr talman! Det var kanske ett dåligt uttryck. Jag menade snarare från riksdagens sida. Förutom att vi är folkvalda och ska kunna se till jägarnas behov, har vi också en skyldighet att skydda samhället från att vapen ska komma på villovägar. Därför har också regering och riksdag ett gemensamt ansvar att väga in alla dessa aspekter och försöka hitta lösningar där man kan vinna fördelar från båda hållen. Jag anser att man har gjort det i det här betänkandet. När det gäller vapen för prydnadsändamål sade jag i mitt anförande att jag inser att det är en kapitalförstöring och att kan vara väldigt svårt för de människor som blir utsatta för det. Men jag måste ställa en motfråga till Maud Ekendahl. Tycker verkligen Moderaterna att det är helt okej att vi har ungefär 200 000-350 000 vapen som det inte finns ett reellt behov av? Det finns inget användningsområde för dessa vapen som finns ute i samhället. Är det inte så att man bör bevilja detta med försiktighet och inte ha en så stor mängd vapen ute i samhället? Maud Ekendahl lutar kanske snarare åt det amerikanska systemet där det är en mänsklig rättighet att bära vapen och där ingen ska lägga sig i.

Anf. 106 MAUD EKENDAHL (m) replik: Herr talman! Det var väl ändå att ta i att säga att man skulle gå med vapen på stan. Egentligen skulle vi kanske behöva det, eftersom vi har så få poliser. Ni i Vänsterpartiet vill ju inte heller hjälpa till så att vi får tillräckligt med poliser i Sverige. Jag ska gå tillbaka till detta med skjutvapen och den betydande del av kulturarvet som går förlorad. Alice Åström säger att hon har viss förståelse för detta och att hon kan förstå dessa människor. Det säger Alice Åström bara i talarstolen. Hon har inte alls den förståelsen. Hon bryr sig inte om att man kan ha ärvt de här vapnen i generationer. Man vårdar dem så ömt, lika ömt som många kvinnor vårdar sina män och juveler. Jag tycker att det är väldigt viktigt att tänka på det. Jag tycker att det är sorgligt. Jag vill fråga än en gång: Bryr inte Vänsterpartiet sig om kulturarvet?

Anf. 107 ALICE ÅSTRÖM (v) replik: Herr talman! Efter den inledningen om hur man vårdar sina vapen och hur man ser på dem undrar jag om vi inte snarare behöver göra någonting för att ta hand om ytterligare vapen. Jag tyckte att det var att gå väl långt. Jag kan bara upprepa det jag har sagt. Sedan får Maud Ekendahl och Moderaterna tycka vad de vill. Jag har förståelse för de svårigheter som drabbar de enskilda människorna. Men jag gör en avvägningen här. Jag vill minska antalet vapen som det inte finns ett reellt behov av i Sverige för att kunna försvara de vapen som det finns ett behov av. Då tar jag faktiskt ställning för att man ska göra dessa vapen obrukbara. Det kommer att drabba dessa människor. Det står vi i Vänsterpartiet för.

Anf. 108 KIA ANDREASSON (mp) replik: Herr talman! När vi nu äntligen gör en ny lagstiftning när det gäller vapen, Alice Åström, skulle det väl vara konstigt om vi inte skulle vilja strama åt detta. Den lagstiftning vi har nu bygger på 1973 års lagstiftning. De övergripande målen är att få ned antalet vapen för framtiden och skärpa detta så att man verkligen ska ha giltiga skäl. Då passar det att begränsa i lagstiftning till ett mindre antal i vapengarderoben inför framtiden. Jag tycker inte att det är motsägelsefullt. De flesta i undersökningen har två tre vapen, men man vet ju inte vad som händer i framtiden. I högkonjunkturer finns det kanske mer pengar att handla vapen för. Om man är så förtjust i vapen som Maud Ekendahl ger uttryck för finns det stora risker för det. Därför är det väldigt bra att begränsa antalet.

Anf. 109 ALICE ÅSTRÖM (v) replik: Herr talman! Precis som jag sade i mitt anförande tycker vi att det är viktigt att man har kontroll över vapnen och att man försöker begränsa det till de vapen som det finns behov av. Men att så totalt begränsa möjligheterna för det legala behov som finns tycker vi i Vänsterpartiet är att gå för långt i en lagstiftning. Man ska gå så långt som det finns ett behov av. Man ska försöka väga samman de olika aspekterna och försöka få fram ett förslag. Att strama upp för en eventuell framtida explosion av antalet vapen i en högkonjunktur är ett synsätt som vi i Vänsterpartiet inte kan ställa upp på. Det är viktigt att man gör de här avvägningarna. Det är ett väl avvägt betänkande, där kontrollen över vapnen blir bättre och till viss del stramas upp. Samtidigt tillgodoses fortfarande i stort sett jägarnas legala behov av att ha en vapengarderob om upp till sex vapen. Vi tycker att det är en bra avvägning.

Anf. 110 KIA ANDREASSON (mp) replik: Herr talman! Jag tycker att Alice Åström nu säger emot sig själv. Det är just en begränsning till behovet som vi i Miljöpartiet anser oss ha gjort när vi ansluter oss till utredningens uppfattning att behovet uppgår till två till tre vapen. Den som gjorde den förra utredningen och som likaledes är jägare föreslog redan för tio år sedan en begränsning till två vapen. Behovet måste alltså ligga där, och vi tycker att det ska införas i lagstiftningen.

Anf. 111 ALICE ÅSTRÖM (v) replik: Herr talman! Det är det behov som den stora gruppen har, men de jägare som jagar mer har inte samma behov. Att över huvud taget inte bry sig om deras behov utan gå ett slags medelväg tycker vi inte skulle vara bra. Enligt betänkandet ska den som vill ha mer än fyra vapen tala om vilket behov man har och varför man har det, och då görs det en avvägning. På det sättet fungerar den här lagstiftningen.

Anf. 112 LARS BJÖRKMAN (m): Herr talman! Jakten har en lång historia. Den har bedrivits av människor alltsedan vi reste oss upp för att ta oss fram på två ben. Ändamålet med jakten var ursprungligen av två slag. Djur dödades därför att de utgjorde hot mot människan eller hennes egendom, och de fångades eller avlivades medhjälp av tillhyggen som ursprungligen var utomordentligt primitiva och vars användning ofta krävde stort mod i kampen mot en ofta både stor och farlig motståndare. Jakten var också under avsevärda tidsperioder en viktig del i kampen för att skaffa mat för överlevnad. Den moderna jakten bedrivs naturligtvis i andra syften och med bättre utrustning. Syftet är enligt min mening att vi som ansvarsfulla jägare ska hålla våra viltstammar vid en numerär som överensstämmer med vad naturen tål. Den rena bytesjakten har i allt väsentligt övergått från att vara en överlevnadsfråga till att vara en omtyckt och viktig rekreation för hundratusentals jägare över hela landet. Behovet av jakt som metod för att reglera våra viltstammars storlek ska inte underskattas, men en kombination av nytta och nöje är i detta sammanhang en realitet. Kvaliteten och precisionen på de moderna vapnen har avsevärt förbättrats samtidigt som kraven för innehav av vapen har skärpts. Regeringen vill i sin proposition En skärpt vapenlagstiftning i de delar som hanterar skjutvapen med sitt förslag till ny vapenlag få ett bättre grepp om hur många vapen som finns för jaktändamål och vill samtidigt starkt begränsa den framtida vapenlicensgivningen såväl för redan befintliga jägare som för nytillkommande. Samtidigt föreslås att förvaringen av vapen ska ske på ett ur säkerhetssynpunkt betryggande sätt. I motion Ju7 har Elizabeth Nyström och jag själv framfört vårt gillande av regeringens strävan att skärpa lagstiftningen beträffande såväl licensgivningsförfarandet som förvaringen av vapnen. Dock har vi i motionen framfört kritiska synpunkter på hur det är tänkt att regeringens ambitioner ska genomföras. Herr talman! För att en ansvarsfull jägare ska kunna fälla ett villebråd utan att vålla onödigt lidande krävs tillgång till ett modernt och effektivt vapen. Olika jaktformer kräver helt olika vapen, och det är av stor vikt att vid viss typ av jakt ha tillgång till rätt vapen. Regeringens ambition att sätta en administrativ gräns vid fyra vapen förefaller mig därför mera var ett utslag av byråkratisk klåfingrighet än av insikt om hur modern jakt verkligen bedrivs. Enligt min mening bör i samband med den granskning som sker vid ansökan om tillstånd för att inneha vapen - en granskning som utförs av polismyndigheten den sökandes lämplighet att bruka och inneha vapen vara utslagsgivande för om tillstånd kan och ska ges. Självfallet ska vederbörande ansökare också kunna göra troligt att såväl det nya vapnet som eventuellt ytterligare vapen som innehas kan förvaras på ett betryggande sätt. Att, som majoriteten i utskottet förordar, sätta gränsen för innehav av vapen till generellt endast fyra och att först efter ingående prövning av behovet eventuellt medge ytterligare innehav av upp till sex vapen saknar, som jag redan har framhållit, all relevans. Enligt min mening ska den som anses uppfylla kravet att inneha vapen för jakt- eller sportskytteändamål och som på ett betryggande sätt kan förvara sina vapen också få äga och bruka det antal vapen vederbörande har för att kunna utöva sin jakt eller sitt sportskytte. Herr talman! I betänkandet behandlas förslaget om skjutvapen med samlings- eller prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde, och utskottet ställer sig delvis bakom de skäl till begränsningar som vi har anfört i motion Ju7. Det måste dock anses vara helt orimligt att vapen som erhållits som gåva eller genom arv eller eljest innehas endast på grund av intresse för dess bevarande för framtiden ska för alltid göras obrukbart och därmed i praktiken göras värdelöst också i ekonomiska termer. Ett fullföljande av regeringens ursprungliga förslag skulle innebära kapitalförstöring av stora mått, samtidigt som ett väsentligt kulturarv fullt medvetet raseras. Det finns därför anledning att ytterligare betona vad utskottet anför om möjligheten för undantag från denna regel och att med generositet och framsynthet tillämpa tillståndsgivning även i detta avseende. En alltför restriktiv tillämpning av det ursprungliga förslaget skulle enligt min mening innebära att det i framtiden inte kommer att finnas vapen från den tidsepok som vi just nu lever i att bevara till eftervärlden. Alla vapen som inte fyller kravet som godkänt jakt- eller tävlingsvapen måste ju i praktiken, enligt andemeningen i regeringens proposition och i utskottets betänkande, göras varaktigt obrukbara och därmed helt värdelösa. I likhet med ett antal remissinstanser anser jag att möjligheten till godtagbar förvaring även här bör vara avgörande för huruvida vapen utan egentligt bruksvärde i samlarsyfte ska få innehas, även om antalet i samlingen användbara vapen överstiger stipulerat antal avsedda för jaktändamål. I reservation nr 10 har moderaterna, centerpartisterna och folkpartisterna i utskottet utvecklat sin syn på denna fråga, och i den delen, herr talman, vill jag instämma med reservanterna.

Anf. 113 ESKIL ERLANDSSON (c): Herr talman! Jag börjar för att spara kammarens tid med att instämma i Gunnel Wallins anförande och yrkande. Jag vill också instämma i den första delen av Alice Åströms anförande, den del som handlade om jaktens kulturella betydelse för många människor i Sverige. Jag ska inte upprepa vad Alice Åström på den punkten sade, men jag tyckte att det var mycket bra framfört. Därutöver vill jag konstatera att det, som flera gånger har sagts, har gjorts en genomgripande översyn av vapenlagstiftningen i syfte att förhindra att skjutvapen kommer till användning vid våldsbrott eller på annat sätt missbrukas. Jag vill framhålla att det är något som vi i Centerpartiet välkomnar. I det föreliggande förslaget från regeringen, vilket till större delen också har blivit utskottsmajoritetens förslag, finns en del förslag till förändringar. Jag kan för min del konstatera att det behövs en del ytterligare justeringar och förändringar för att förslaget ska bli tillräckligt bra. Lagen ska enligt min mening vara våldsförebyggande samtidigt som den inte, och det vill jag verkligen understryka, komplicerar tillvaron för alltför många laglydiga och ansvarskännande människor i vårt land. Jag vill ta ett par exempel. Vid beviljande av tillstånd att inneha fler än fyra jaktvapen föreslår regeringen och utskottsmajoriteten att en mer ingående prövning av behovet än vad som sker i dag ska göras. Jag delar inte den uppfattningen och bedömningen. Jag vill som flera har gjort före mig betona att den svenska jakten i väldigt hög grad är varierande, vilket medför ett behov för jägaren att inneha vapen av olika slag. Av Rikspolisstyrelsens allmänna råd framgår i dag att behovet att jaktvapen anses omfatta totalt sex vapen. Tillstånd till fler än sex jaktvapen eller skjutvapen bör enligt de allmänna råden endast medges om det finns ett mycket kvalificerat behov. Det bör enligt min och Centerpartiets mening gälla framgent. Centerpartiet och jag anser att det är prövningen av det första vapnet som är speciellt viktig. En särskilt prövning av det femte och det sjätte vapnet synes för min del inte särskilt befogat. Den resurskrävande administration som den här prövningen kommer att föra med sig skulle på ett mer ändamålsenligt sätt kunna användas till andra saker i vårt samhälle. Jag tycker inte att det står i rimlig proportion till värdet av en sådan fördjupad prövning. Därför bör nuvarande regler bibehållas. Ytterligare en sak har tagits upp i flera anföranden som även jag vill poängtera. Jag och Centerpartiet är kritiska till förslaget att tillstånd till innehav av skjutvapen som prydnadsföremål eller av särskilt affektionsvärde får meddelas endast om vapnet görs varaktigt obrukbart. Detta förslag går för långt och innebär onödig kapitalförstöring. Funktionsdugliga vapen är enligt min mening inga prydnadsföremål. Det måste därmed vara själva förvaringen som avgör om vapnet ska göras varaktigt obrukbart eller inte. Om man har en tillfredsställande förvaring av vapnet bör tillstånd kunna meddelas även om det inte görs varaktigt obrukbart. Det går då att använda även i framtiden, och den kapitalförstöring som annars skulle bli följden av regeringens och utskottsmajoritetens förslag blir då inte verklighet. Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande med att yrka bifall till reservation nr 10, som behandlar den sist avhandlade frågan.

(Ajournering och div voteringar.)

(forts. från 9 §) Skärpt vapenlagstiftning (forts. JuU9)

Anf. 114 MICHAEL HAGBERG (s): Herr talman! Nu står vi här, vid vad som kan kallas vägs ände. Jag tycker inte att det är vägs ände, men vi står vid en hållplats. Det har varit väldigt spännande att följa debatten när det gäller vapenlagstiftning och om denna ska skärpas eller inte. Under ca 10 år har vi diskuterat denna vapenlagstiftning, och mycket har faktiskt hänt på området som har varit positivt. De flesta som handhar vapen är ofta väldigt beroende av att saker och ting fungerar på ett bra sätt. Det är många säkerhetsaspekter. Det är många tekniska aspekter och annat som är viktigt när det gäller att handha vapen. Mycket har också hänt historiskt när det gäller skytterörelsen, jägarnas organisationer och folkrörelsearbetet. Vi har i dag fått höra mycket i kammaren som jag tycker är spännande. Jag vill först tillägga att jag ställer mig bakom det förslag som utskottet har lagt fram inför kammaren. Jag ställer mig också bakom de åsikter som Göran Norlander och Alice Åström har redovisat, som jag tycker är välbalanserade och som också ger en historisk tillbakablick över de traditioner som både jakten och skytterörelsen har. Skytteorganisationernas sätt att arbeta på landsbygden och i städerna har betytt mycket historiskt sett. Också jakten har betytt mycket för utvecklingen i vårt samhälle - både i glesbygden och i tätorterna. De traditionerna ska vi vara väldigt noga med att förvalta, och vi ska se till att vi tar ansvar. En av de viktigaste sakerna för dessa verksamheters utövande är faktiskt vapnet. Det är därför som jag tycker att det är bra att vi diskuterar en skärpt vapenlagstiftning. Vi är intresserade av att man skärper synen på att handha vapen. Det är viktigt. Det gäller både jägarna och skytteorganisationerna. Efter långt utredande har vi nått dit där vi är i dag. Vi ska komma överens om vilken storlek vapengarderoben ska ha. Det ska se ut ungefär som det gör nu, som jag ser det. Det finns skärpningar i skrivningarna om att man ska granska femte och sjätte vapnet lite extra. Jag vill anknyta till det Eskil Erlandsson sade om att det viktigaste faktiskt är granskningen av det första. Det gäller både sportskyttet och jakten. Man sätts i studiecirklar och utsätts för väldigt fin utbildning, och man deltar också i övningsskytte. När det gäller sportskytte finns det ganska hårda krav på att man ska träffa precis mitt i tavlan. När det gäller jakten är det oerhört mycket mer som man måste ta hänsyn till, eftersom jakten framdeles leder till att man ska avliva vilt. Därför tycker vi att en skärpt vapenlagstiftning är någonting som är bra. Det är bra för Sverige. Det är bra för de traditioner som har med skytterörelsen att göra. Det är bra för dem som äger vapnen. Jag tycker också att det är bra att vi nu här kommer att besluta om obligatoriskt vapenskåp för dessa vapen. Har man ett vapen är man också rädd om det. Då vill man förvara det på ett säkert sätt. Man är inte alls intresserad av att denna typ av vapen ska användas till brottslig verksamhet. Åtminstone jag gråter inombords varje gång jag läser i tidningarna att ett modifierat jaktvapen eller ett jaktvapen använts vid brottslig verksamhet. Det är inte bra. Därför är detta en skärpning av vapenlagstiftningen som jag ställer mig bakom. Nu vet jag också att departementet tycker - det har vi krävt när vi har diskuterat det i vår grupp - att vi ska se över de illegala vapnen ordentligt. Det är de som har varit med vid de värsta, hårdaste och otäckaste brotten i vårt land och i andra länder. Därför tycker jag att detta är som ett vägskäl, och jag ser fram emot att vägen går vidare. I den vidare världen ska vi diskutera automatvapnen, de illegala vapnen och lagstiftningen kring hur de militära vapnen ska förvaras. Jag vet att mycket händer, men mycket mer ska kunna hända. Jag ställer mig bakom utskottets förslag och tackar för ordet.

Anf. 115 MAUD EKENDAHL (m) replik: Herr talman! Michael Hagberg säger att han ställer sig bakom utskottet. Michael Hagberg är som bekant jaktklubbens ordförande i riksdagen. När man lyssnar på Michael Hagberg låter det som om det inte är så stor skillnad. Det är bara en liten skillnad. Det blir en liten granskning mellan femte och sjätte vapnet. Det har egentligen över huvud taget ingen betydelse i praktiken. Varför går då Michael Hagberg som ordförande i jaktklubben, som kunde påverka sin egen regering, med på denna smygminskning? Det blir en förändring, även om man säger att läget är oförändrat. Varför ska man då skriva en text på det sätt som man har gjort? Jag vill fråga Michael Hagberg samma sak som jag frågade Göran Norlander. Vad vinner man på detta förslag i praktiken? Vad är det för målsättning? Vad vill man nå med denna smygminskning?

Anf. 116 MICHAEL HAGBERG (s) replik: Herr talman! Det har glunkats i korridoren om den fjäder som jag tycker att det femte och sjätte vapnet är. Jag tycker att det är bra att man har en extra kontroll för varje vapen som man begär tillstånd för. När man köper sitt första vapen är det en grundläggande kontroll. Man utbildar sig. Man utsätts för skytteprov. Man måste motivera vapnet. Men det måste man även göra, Maud Ekendahl, med det andra, tredje, fjärde, femte och sjätte vapnet. I dag ställs det större krav vid det sjunde vapnet, väldigt stora krav. Jag har förstått att man inte kommer att ställa den typen av krav när det gäller det femte och sjätte vapnet. Men man måste motivera dem lite extra. Den skytt som är så aktiv - det är oftast en jaktskytt som vi talar om - att han behöver ha flera olika kalibrar för att kunna träna mer, eftersom det blir dyrt att skjuta med jaktammunition, klarar av att motivera det. Om Maud Ekendahl och hela den moderata gruppen vill skaffa fler vapen tror jag att de kommer att få sitt femte och möjligen även sitt sjätte vapen om de kan motivera det.

Anf. 117 MAUD EKENDAHL (m) replik: Herr talman! Jag har ändå inte fått något svar av Michael Hagberg om vad man vinner på det här. Det talas fortfarande om att man kan söka och att man får det här. Man står och lovar att det går så bra så. Men det är i alla fall en smygminskning som är på gång. Michael Hagberg är ju insatt i jakt och vet att det är otroligt många jägare som anser att sex vapen är det normala att ha i sin vapengarderob. Det handlar om dem som vill ha sex vapen och som vill använda olika typer av vapen. Därför undrar jag om det inte är för lite att gå ned till fyra.

Anf. 118 MICHAEL HAGBERG (s) replik: Herr talman! Det är ingen smygminskning. Det handlar om att man ska motivera det femte och sjätte vapnet extra. Det tycker vi är bra. Vi kommer att klara av det om vi behöver det femte och sjätte vapnet. Det är många som behöver det, men de allra flesta behöver det inte. De allra flesta har 2-3 vapen, och det är fullt tillräckligt. Jag kanske inte tycker det, eftersom det kan hända att man behöver ha lite finare kalibrar med billigare ammunition om man ska öva sig mer när det gäller skytte. Det är en personlig uppfattning. Det här är ingen smygsänkning - tvärtom. Det handlar om mer kontroll och mer motiveringar när det gäller hur och till vad man ska använda vapnet. Det är bra. Vi ska ha kontroll över våra vapen. Det tycker jag är positivt.

Anf. 119 ESKIL ERLANDSSON (c) replik: Herr talman! Jag tycker att den debatt som har varit tyder på att man höjer rösten när argumenten tryter. Jag tycker att det är det som Michael Hagberg håller på med nu. Först säger Michael Hagberg att han delar Göran Norlanders åsikter. I nästa mening säger han att det inte blir någon större skillnad för den som vill behålla sin vapengarderob eller utöka den till sex vapen. Men Göran Norlander sade ju att han beklagade att de borgerliga inte ville ställa upp på utskottsmajoritetens förslag till betänkande. För det första vill jag att Michael Hagberg reder ut det här. För det andra vill jag att han reder ut varför ni inte kunde acceptera den skrivning som är framförd i reservation 7 som gäller avlivning av t.ex. hemdjur och en legal användning av legala vapen för sådana ändamål. För det tredje skulle det vara intressant att höra Michael Hagbergs åsikt om reservation 10 om prydnadsvapen. Är det inte, som framförs i den reservationen, förvaringen av dessa vapen som är det väsentliga och inte om de görs obrukbara eller inte.

Anf. 120 MICHAEL HAGBERG (s) replik: Herr talman! Jag ska försöka använda högtalaren till det som den är avsedd för. När Eskil Erlandsson från Centerpartiet talade alldeles nyss lät det nästan som om han inte skulle behöva ha någon högtalare. Men jag tror i alla fall att jag ska använda den här i talarstolen. När det gäller prydnadsvapen kommer det här visst att vara möjligt. Några av de talare som står för majoritetens förslag sade att man inte behöver göra vapnet obrukbart om man förvarar det på ett lagligt, just och korrekt sätt. Annars vore det kapitalförstöring, som några också har kallat det för. Men det finns också ett antal vapen som man kanske vill ha framme, släktklenoder och annat. Då gäller det att de ska vara obrukbara. Hemdjuren nämndes också i debatten. Jag har suttit här på eftermiddagen och lyssnat. Man för ju också en diskussion om hur det ska gå till att avliva hemdjur. Man använder naturligtvis inte i första hand jaktvapen till sådant. Det handlar naturligtvis om stöd av veterinärer och annat. Men ibland behöver det användas jaktvapen för att man ska minska djurs lidande. Jag hoppas också att vi kommer att kunna föra fram en ordentlig diskussion om detta när det gäller djurskyddet. Det är möjligt att vi kommer att föra en sådan diskussion även i det utskott som Eskil Erlandsson sitter i. För att minska ett djurs lidande kan det hända att man på ett effektivt sätt kan använda ett jaktvapen till att avliva det här djuret. Skillnaden blir tydligt skriven, Eskil Erlandsson. Den har inte varit tydligt skriven tidigare. Varje vapen ska motiveras. Det är bara att titta på en licensansökningsblankett. Där står det vad man ska använda vapnet till, hur det ska förvaras osv. Man ska motivera det femte och sjätte vapnet lite extra. Jag har ingenting emot det. Jag är övertygad om att vi kommer att klara av det. Att man är tvungen att ta till ett motiv kanske kommer att göra att någon beslutar sig för att vänta lite med att skaffa det femte vapnet. Jag kanske måste skaffa mig ett bättre motiv, aktivera mig mer i skytteklubben eller något annat. Det, Eskil Erlandsson, var svar från mig på de här tre frågorna.

Anf. 121 ESKIL ERLANDSSON (c) replik: Herr talman! Som har framgått av mitt anförande delar jag inte Michael Hagbergs uppfattningar i de här avseendena. När det gäller vapen fem och sex anser jag att samhällets resurser kan användas på ett bättre sätt än till att man gör särskilda kontroller utöver dem som, självklart, normalt sker vid införskaffande av dessa vapen. När det gäller avlivning av hemdjur tycker jag fortfarande att det hade varit motiverat att i det här betänkandet klart ange hur det är. Det är ett lämpligt tillfälle. Vi behandlar frågan. Det är motionerat i ärendet, och jag ser det snarast som opportunt att man inte från utskottsmajoritetens sida på ett seriöst sätt behandlar de motioner som har inkommit och som är väl grundade och sakligt motiverade. När det gäller prydnadsvapen måste jag återkomma till min fråga. Jag ser i likhet med när det gäller vapen fem och sex en betydande skillnad mellan Göran Norlander och Michael Hagberg. Michael Hagberg säger ungefär det som vi har uttryckt i reservationen, nämligen att det är förvaringen som är det viktiga. Men så står det ju inte, Michael Hagberg, i betänkandet. I betänkandet står det att dessa prydnadsvapen ska göras obrukbara för all framtid.

Anf. 122 MICHAEL HAGBERG (s) replik: Herr talman! Först gäller det hemdjuren. Jag tror att det finns anledning att fundera över om det är den allra viktigaste frågan när det gäller skärpt vapenlagstiftning. Men det är möjligt att det kan vara så för några. Några har ju också reserverat sig och motionerat i ärendet. Men jag tycker nog att den frågan mer hör hemma i de sammanhang då vi diskuterar djurskydd och det bästa sättet att ta till vara skyddet kring våra djur. Det gäller även hemdjur, katter och hundar som man har på gårdsplanen. Jag skulle kunna tänka mig att vi tar med det i en diskussion när vi ska behandla djurskyddspropositionen, som vad jag kan förstå kommer till miljö- och jordbruksutskottet i en framtid. Fråga två gäller förvaring av prydnadsvapen. Det kan vara ett fullt brukbart jaktvapen. I det fallet handlar det om att man ska motivera att man vill spara det här vapnet. Den frågan tog vi faktiskt också upp med utredaren för att få den saken belyst. Låt oss säga att det handlar om, förhoppningsvis, en tjej som är 16 år. Hennes farfar avlider. Hon är intresserad av jakt och har redan gått en jaktcirkel. Det blir en älgstudsare över. Om två år får hon möjlighet att köpa den. Det är ett motiv till att man inte behöver förstöra den här älgstudsaren. Man motiverar det med att den förvaras i vapenskåp och att den är tillägnad den här tösen, som ska jaga älg om två år. Den kommer då att få stå där i två år. Efter de två åren kommer hon att ha möjlighet att söka licens för det här vapnet.

Anf. 123 OLLE LINDSTRÖM (m): Herr talman! Jag ställer mig bakom både Maud Ekendahls och Lars Björkmans inlägg härifrån talarstolen. Jag kommer därför bara helt kort att beröra den utökade kontrollen av förvaringsbestämmelserna, som handläggs under mom. 14. I min motion JU11 har jag redogjort för min och många jägares och skyttars uppfattning om det intrång och den integritetskränkning som förslaget i betänkandet innebär. I regeringens proposition sägs att flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt den utökade kontrollen. Efter att ha läst remissvaren anser jag att det visserligen är en tolkning som kan göras, men jag har en annan uppfattning i frågan. Kammarrätten i Sundsvall, som måste betraktas som en av de tyngsta remissinstanserna, avstyrker förslaget av det skälet att ändamålet med åtgärden inte motiverar ett så långtgående intrång. Jägare och andra vapeninnehavare kan knappast förstå logiken i det här förslaget. Ska man ge polisen mer i uppdrag? Polisen, som inte har nog stora resurser för sin ordinarie verksamhet och ej heller för att klara den illegala vapenhandeln, ska nu in i hus och hem hos ansvarsfulla och hedervärda medborgare för att kontrollera om garderoben finns, om den är låst och var nyckeln är gömd. Man går också vid sidan om den rättstradition som vi har i Sverige. I andra sammanhang krävs skälig misstanke om brott för att likvärdigt intrång ska kunna tillåtas. När det gäller kontrollen av vapenförvaring är utskottet tydligen berett att helt nonchalera integritetsskyddet. Enligt min uppfattning är detta inte acceptabelt. Om man över huvud taget behöver ha en kontroll måste det väl vara tillräckligt, vilket också har anförts av andra, att man kan visa upp ett kvitto eller att man har monterat in ett sådant här skåp. Man behöver inte ha så här långtgående intrång och dessutom ge polisen ännu mer uppgifter som också tar mycket tid i anspråk. Jag ställer mig givetvis bakom de moderata reservationerna. Eftersom min motion sammanfaller med Centerns reservation nr 12 yrkar jag dock bifall också till den.

Anf. 124 ALICE ÅSTRÖM (v) replik: Herr talman! Jag tyckte att jag behövde gå upp och på något sätt bemöta detta med det oerhörda intrång som det sägs vara att polisen ska få möjlighet att kontrollera det här. Hela lagstiftningen, också den skärpning vi nu gör beträffande hur man förvarar vapen, bygger på den säkra förvaringen. Jag tror inte att jag är den enda i den här kammaren som vet att det har funnits, och finns fortfarande på många håll, brister i hur man förvarar vapnen. Det finns exempel där man har gamla och dåliga traditioner. När vi nu skärper lagstiftningen är det ganska viktigt att också kunna se hur man följer den lagstiftning som finns. När det nu gäller det här fallet är det ändå ganska rimligt att man får en möjlighet att kontrollera detta. Jag håller också med om att detta kan vara en kränkning när det gäller den personliga integriteten. Därför är det inga straffsanktioner. Polisen måste ta kontakt i förväg, meddela i god tid att man kommer och komma överens om när man ska få komma och titta. Man får absolut inte titta någon annanstans än i just exakt det här utrymmet. Här har man ju gjort de här avvägningarna. Det är inte så som det kan låta i argumentationen: att polisen kommer att rusa in i jägarnas hem för att kontrollera vapnen ungefär som vid en husrannsakan. Att göra sådana jämförelser är faktiskt att gå ganska långt. Både tillsynsmyndigheterna och polisen säger detta: Man känner att det finns ett behov av att kunna kontrollera. Det här är ett sätt att göra avvägningar. Och jag tror inte att den som förvarar sina vapen på ett riktigt sätt egentligen har någonting emot att komma överens med polisen om att polisen tittar på detta.

Anf. 125 OLLE LINDSTRÖM (m) replik: Herr talman! Det är klart att man kan ha olika uppfattningar om det här. Men jag kan säga att jag har fått väldigt mycket brev, mejl och telefonsamtal om det här. Jag känner också till detta eftersom jag umgås med många, både jägare och skyttar, som menar att det här är ett alldeles för stort intrång. När också kammarrätten har sagt att man avstyrker det här förslaget tycker jag att utskottet borde ha tagit till sig det. Även om man kan påstå att det blir en lite mjukare form av kontroll är det faktiskt en integritetskränkning. Jag menar att de som nu är jägare och skyttar säkert har en så ansvarsfull uppfattning om vad innehavet av vapen innebär att de också ser till att detta fungerar. Och om man nu verkligen vill veta att det finns vapenskåp i varje hem går det att lösa utan att man för den skull måste ta det den polisiära vägen.

Anf. 126 ALICE ÅSTRÖM (v) replik: Herr talman! Jag börjar med det sista: att detta i så fall skulle göras av någon annan än den polisiära myndigheten. Nu är det ändå polisen som har ansvaret för tillståndsgivningen och för den här biten, så det är nog ganska rimligt att det också är polisen som ska ha en möjlighet att utföra kontroll. Jag har också varit ute och diskuterat detta med jägare osv. Vad jag då har mött är att man från början haft uppfattningen att polisen skulle ha fullständig möjlighet att komma och kontrollera när man ville osv. När vi då har diskuterat vad förslaget egentligen innebär har jag inte upplevt att motståndet har varit stort hos jägarna, då man vet att man själv förvarar vapnet på rätt sätt. Men jag ska också säga detta, herr talman: Skulle det visa sig, när detta har verkat en tid, att man absolut inte upptäcker några fel någonstans, att allting fungerar helt perfekt och att detta har upplevts som oerhört kränkande får man väl lyfta upp frågan igen. Men jag är helt övertygad om att det här kommer att fungera, både med avseende på skyddet för den personliga integriteten och också med avseende på samhällets möjlighet att faktiskt kunna kontrollera att de lagar om förvaring som vi stiftar också följs.

Anf. 127 OLLE LINDSTRÖM (m) replik: Herr talman! Jag tror också att det kommer att fungera. Vi är ju vana i Sverige att följa de lagar som stipuleras. Visst är det klart att vi måste följa detta, och det kommer säkerligen också att fungera. Men min fundering är ändå: Varför ska vi gå ifrån den rättstradition vi har i Sverige? Vad är det som säger att det just här måste vara ett avsteg från det vanliga, att det ska finnas skälig misstanke? Jag finner inte att det finns något som talar för att just den här delen skulle vara så speciell att man måste göra den här integritetskränkningen. Det är ju det som är frågan: Ska vi ändra i alla andra sammanhang också när det är fråga om den ena eller andra funderingen om vad människor kan ha hemma? Ska vi då gå ifrån detta med skälig misstanke? Är det här bara början? Jag menar att vi här har tagit ett steg i utskottsbetänkandet som lett alldeles för långt, och det är därför jag har reagerat. Det är också oerhört många som har reagerat till mig i just den här delen. I övrigt finns det också mycket att säga om detta. Visst är det nödvändigt med en skärpt vapenlagstiftning, men det finns delar i den som är oacceptabla, bl.a. detta.

Anf. 128 THOMAS JULIN (mp): Herr talman! Som vapenägare måste jag hålla med om mycket av det som har sagts här i kammaren. Just det vapen som man har jagat med eller haft som tävlingsvapen känner man mycket starkt för. Som någon beskrev vårdar man det här vapnet mycket ömt. Det är svårt att göra sig av med vapnet och nästan otänkbart att förstöra det och göra det obrukbart. Ändå tycker jag, som länge har varit vapenägare och tävlingsskytt, att det är fel att man ska ha en vapenlicens som räcker hur länge som helst. Jag känner inte starkt för att göra mig av med mina vapen eller förstöra dem. Men det är faktiskt 25 år sedan jag tävlingssköt. Jag tycker faktiskt att det är fel att jag ska ha de här vapnen kvar, att jag ska ha en vapenlicens som inte omprövas. Därför ställer jag mig helt bakom reservation 5 om att det ska vara tidsbegränsade vapentillstånd. Jag tycker att det är riktigt. Det finns också många människor som under sin livstid drabbas av svår sjukdom, kanske psykisk sjukdom. Jag känner även till människor som har råkat i den besvärliga situationen som har vapen hemma. Det tycker jag inte är något drömläge. Jag tycker att det är helt riktigt att man ska ompröva vapenlicenser. De ska vara tidsbegränsade. Tack för ordet! Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattas den 22 mars.)