Denna rapport har utarbetats av professor Sven Larsson, Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg.

Rapporten visar på ett övertygande sätt att faran med bly i ammunition och kulfång är kraftigt överdriven.

Rapporten har sänts till Miljödepartementet, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Kommunförbundet f v b till landets alla kommuner, Sv Jägareförbundet, och till övriga skytteorganisationer. Den kommer också att sändas till alla länsstyrelser.

Jag föreslår att föreningar och kretsar använder rapporten som argument i dialog med kommuner m fl.

Förbundet har begärt att Miljödepartementet initierar svensk forskning om bly i skjutvallar och om saneringsmetoder. Resultatet av denna forskning bör enligt förbundets mening avvaktas innan föreningarna åläggs dyra saneringsåtgärder.

Lars-Eric Plantin
Generalsekreterare SPSF 

En sammanställning av vetenskapliga och andra undersökande rapporter

Professor Sven Larsson
Chalmers Tekniska Högskola

Inledning
Regeringen har i januari 2001 överlämnat en proposition till riksdagen (Prop. 2000/01:65) med titeln "Kemikaliestrategi för en giftfri miljö". De tungmetaller som särskilt nämns är bly, kvicksilver och kadmium. Detta har blivit ett problem för skytteföreningar och jaktklubbar, som räknas som ansvariga för att ha spritt ut bly i naturen på skjutbanor.

Det uttalade målet med propositionen är att skapa en "giftfri miljö", vad detta nu må innebära. Vi vet ju att det finns många naturliga gifter i miljön samtidigt som det finns mer eller mindre farliga föroreningar. I propositionen får dessvärre de små problemen lika hög prioritet som de stora problemen, allt med det höga syftet att åstadkomma total giftfrihet. Det är också värt att komma ihåg att det förmodligen värsta miljöproblem som människosläktet vållat och snart kommer att drabbas av, nämligen koldioxiden, inte har dugg med giftverkan att göra.

Jag har fått till uppgift att samla in material och föreslå åtgärder för att bidra till att det frivilliga skytteväsendet kan bemöta hotet från missriktade miljöåtgärder. Detta hot upplevs som mycket starkt, eftersom de ekonomiska resurser som finns tillgängliga för att leva upp till en ny, radikal miljölagstiftning är helt otillräckliga. Det är naturligtvis viktigt att ha bra miljölagar, men sådana lagar bör baseras på en bedömning av hur angeläget det är att lösa olika miljöproblem. Som jag strax ska visa löser man inga miljöproblem genom att "sanera" gamla skjutvallar.

Vad gäller bedömningen av risker p g a ammunition måste man komma ihåg att det finns två potentiella källor till blyförorening: (1) genom kulan och (2) genom tändsatsen. Jag tänker inte beröra problemet med bly i tändsatsen. Jag känner faktiskt inte till i vilken utsträckning detta bly kan ersättas av något annat ämne. Tändsatsproblemet är ett problem mellan miljölagstiftare och ammunitions-industri. Det berör inte skyttet på annat sätt än att skyttar har stor anledning att kräva blyfria tändsatser.

Blyet i kulorna har nu istället genom miljödepartementets agerande blivit ett mycket allvarligare problem för skyttarna, trots att det från miljösynpunkt borde vara ett problem av mycket lägre rang än problemet med bly i tändsatsen. P g a kulorna kan nämligen skytteföreningar och jaktklubbar komma att bli ekonomiskt ansvariga för ett mycket kostsamt saneringsarbete.

Vid all diskussion om miljöföroreningar är det viktigt att beakta naturliga bakgrundshalter, vilket också nämns på sidan 50 i miljöpropositionen. Detta gäller berg- och jordarter som innehåller naturligt bly. Dessutom är det viktigt att komma ihåg de blynedfall som inträffat på grund av blyad bensin och som fortfarande finns kvar i stråk med ungefär hundra meters bredd längs våra vägar, trots att användningen av blyad bensin nu minskats drastiskt. I fallet blyad bensin har vi att göra med finfördelat bly, som är ett mycket allvarligt miljöproblem.

Propositionen
Om denna kommer säkert mycket att sägas som inte behöver nämnas här. Några kommentarer är dock viktiga för den fortsatta diskussionen.

1. Det betonas mycket starkt att målet är att miljön ska vara giftfri. Det anses mindre betydande om den påstådda giftigheten är skadlig eller ej. På sidan 36, 16 rader nerifrån sägs t ex.: "Ett stegvis förfarande kan vara strategiskt för att inom EU få gehör för att basera en reglering på ämnenas inneboende farliga egenskaper, istället för att basera användningsbegränsningar på fullständiga riskbedömningar." Det ges alltså högre prioritet till få bort giftiga ämnen som ändå är ofarliga, eftersom vi inte kommer i kontakt med dem, än att agera på grundval av en korrekt riskbedömning. Om man verkligen menar allvar med att genom en lag kräva att alla miljögifter ska avlägsnas, skulle man bli tvungen att frakta bort t ex lerjord, eftersom lera till mer än 20% innehåller de mycket farliga aluminiumjonerna! Detta faller på sin egen orimlighet. Att hävda att lerjord inte är farligt eftersom det är ett naturligt gift är knappast relevant. Atomer eller molekyler av samma ämne är inbördes identiska och kan inte ursprungsmärkas!

2. Det finns alltså många gifter i naturen både naturliga och onaturliga. Problemet med gamla blykulor är dock obefintligt eftersom vi normalt inte stoppar i oss allt vi hittar i naturen. Chansen att stoppa i sig till exempel en flugsvamp av misstag är nog betydligt större. En blykula skadar ingen där den ligger. Jag ska senare visa att läckage till grundvatten eller luft från gamla projektiler är helt obetydligt, trots att mängden bly, som hamnat i naturen på detta sätt genom jakt, krig, frivilligt skytte, försvaret, hemvärnet, kan vara betydande.

3. Det betonas på sidan 36, ungefär mitt på sidan att "Den största spridningen av bly till miljön sker genom användning av blyammunition och blysänken. Regeringen avser att anmäla ett förbud för dessa användningsområden." Här bekräftas det än en gång att propositionen vill prioritera mängden potentiellt gift och betraktar det som ointressant huruvida en viss förekomst av bly kan orsaka någon skada. Som vi ska se nedan är blyföroreningar från kulfång av en helt underordnad betydelse jämfört med bly från t ex biltrafiken eller från blyackumulatorer.

4. På sidan 40, 12 rader nerifrån står, när det gäller blyackumulatorer, att "Av det återvunna blyet går dock bara ca två tredjedelar till produktion av nya ackumulatorer." Vad händer med den tredje tredjedelen? Jo, man har (i nästa mening) synpunkter på vad branschen bör sträva efter, men här vågar man tydligen inte tillgripa förbudsåtgärder, som man gör när det gäller jakt och skytte. Detta skulle ju kunna drabba både näringslivet och privatbilismen, och det vinner man inga röster på.

Bly är en mjuk metall med hög täthet. Som jämförelse kan nämnas motsvarande siffror för andra metaller:

Av vanliga, billiga metaller utmärker sig alltså bly på grund av sin höga täthet. Den senare är av betydelse för ammunition eftersom man då kan lagra mer kinetisk energi och få högre precision. Bly är dessutom en mjuk metall, vilket har stor betydelse för undvikande av rikoschetter (studsar). Viktigt är också att blykulor som fastnat i träd inte ställer till skada vid sågning, eftersom de är mjuka. Stålkulor däremot förstör sågen.

Icke desto mindre borde man till stor del successivt kunna övergå till kulor av andra metaller. Detta skulle nog inte vara ett stort problem för vare sig skyttar eller jägare. Givetvis gäller detta i ännu högre grad blysänken, som lätt borde kunna ersättas med koppar- eller järnsänken. Men ska man knipa olympiska guldmedaljer i skytte, måste väl ändå svenska idrottsmän ha samma betingelser som andra.

Bly förekommer naturligt i jordskorpan som mineralet blyglans (PbS) eller, i mindre skala, cerussit (PbCO₃) eller anglesit (PbSO₄). Bly förekommer sällan i metallisk form trots att oxidation av metalliskt bly är utomordentligt långsam. En färsk snittyta av metallen bly överdrags nämligen snabbt med en stabil hinna av oxid, sulfat eller karbonat som skyddar från fortsatt oxidation. Oxid kan tillsammans med syror bilda blyjoner (Pb²⁺) vilka är giftiga. Vattenledningar av bly kan därför vara hälsofarliga. Risken bedöms dock som ringa om vattnet är hårt, eftersom innehållet av karbonat- och sulfatjoner då är tillräckligt för att dessa ska binda in sig på blyytan och skydda mot fortsatt bildning av Pb²⁺-joner.

Eftersom naturen, särskilt på magra jordar i västra Sverige, är försurad (pH»4-5; neutralt pH=7), finns möjligheten att Pb²⁺ urlakas från skjutvallar. Emellertid kan man räkna med att tillgången på sulfatjoner är tillräcklig för att förhindra angrepp. Det är välkänt att blymetall inte påverkas ens av koncentrerad svavelsyra, vilken omedelbart fräter upp t ex organiska substanser. Skälet är just att det bildas ett skyddande skikt av blysulfat. Eftersom försurningen kan härledas till svavelsyra, är det därför nästan otänkbart att Pb²⁺ kan urlakas från skjutvallar i nämnvärd omfattning.

Metallen bly kan inte heller lösas upp av koncentrerad saltsyra. Däremot kan den lösas upp i salpetersyra. Den kan också lösas upp av ättiksyra vid närvaro av luftsyre, och bildar då blyacetat, även kallat blysocker på grund av sin söta smak. Man kan gissa att det var användningen av blyfat för vinäger som orsakade den omtalade förgiftningskatastrofen i det gamla romarriket. Blysocker har för övrigt använts tills helt nyligen i hårmedel i syfte att motverka grått hår! Kanske angeläget men också mycket farligt.

Varken ättiksyra eller salpetersyra förekommer normalt i närheten av skjutvallar. Om emellertid surhetsgraden i marken är hög (=lågt pH), samtidigt som koncentrationen av sulfatjoner är låg, kan det ske det en mycket långsam urlakning av Pb²⁺. Dessa joner kan tas upp av växtligheten. Det är emellertid känt att rötterna av gran och tall har förmågan att binda Pb²⁺-jonerna i rötterna så att de inte transporteras vidare uppåt till barren.

Det finns knappast några tänkbara omständigheter, då urlakning av bly-joner (Pb²⁺) från skjutvallar skulle kunna orsaka nämnvärd skada i naturen. Det i särklass största problemet med blyförgiftning är istället att rovfåglar ansamlar blyhagel när de äter andra djur som varit utsatta för jakt. Här kan förgiftning inträffa. Det bör betonas att dessa hagel naturligtvis inte härrör från hagel som finns i jordlager eller från skjutvallar.

Av ovanstående framgår att en behandling av skjutvallar med en blandning av kalksten och kalciumsulfat (gips) effektivt skulle förhindra urlakning av Pb²⁺ från skjutvallar. En sådan inblandning skulle faktiskt göra skjutvallarna till utmärkta förvaringsplatser för bly. Kalksten och fosfat har prövats tidigare med gott resultat. Experiment borde genomföras för att testa en blandning av gips (CaSO₄) och kalksten (CaCO₃).

I fortsättningen kommer jag att referera ett antal miljövetenskapliga arbeten som behandlar urlakning av Pb2+ från skjutvallar.

1. Författare: Z. Lin, B. Comet, U. Qvarfort, R. Herbert; Titel (fritt översatt från engelska): Kemiskt och mineralogiskt uppförande hos bly vid skjutbanor i Mellansverige, Environmental pollution 89, sid. 303-309 (1995).

Huvuddelen av undersökningen behandlar banor för lerduveskjutning. Även två banor för skjutning mot vall som kulfång behandlas dock. De senare är normalstora skjutbanor där skjutning i det ena fallet pågått sen 1941. Man har tagit prov och extraherat bly dels med vanligt vatten, dels med mycket starka syror (kungsvatten) och dels med EDTA. EDTA är ett organiskt ämne som särskilt starkt binder till Pb²⁺ och löser ut bly från fasta salter och lösningar. Mycket noggranna kristallografiska analyser har gjorts av de fasta blysalter som det metalliska blyet omvandlats till i kulfånget.

Resultatet visar klart att knappt påvisbara mängder Pb²⁺ löses ut med vanligt vatten. Ett annat viktigt resultat är att det vid normalt pH bildas svårlösligt blykarbonat, medan det i sura jordar (den suraste av de undersökta jordarna hade pH=3,1) huvudsakligen bildas svårlösligt blysulfat. Dessa ämnen är desamma som bryts i gruvor för att framställa bly och har alltså legat i marken under oändliga tider.

Det finns vidare en antydan att sågspån, som är vanligt i skjutvallar, kan påskynda omvandlingen av metalliskt bly till blysalter, som något lättare löses upp i vanligt vatten än om sågspån inte är närvarande. Resultaten är dock inte särskilt klara på denna punkt.

2. Norsk undersökning, publicerad i Skytternytt nr 9/10, sid. 18-23, 1992. Titel: Hot mot skyttesporten (fritt översatt från norska). Ledare för undersökningen: Professor Kåre Nicolaysen. En majoritet drar slutsatsen att läckage av bly från landbaserade skjutbanor är så liten att detta inte representerar något miljöhot med avseende på blyföroreningar. Man föreslår som extra säkerhetsåtgärd användning av kalk- och järnsulfat. Märkligt nog har man inte tänkt på betydligt billigare och ofarligare gips istället för järnsulfat. En försiktigare minoritet reserverar sig på följande sätt: (1) Man bör se till att bly inte hamnar i vattenmiljö. (2) Minoriteten tvivlar starkt på om det är riktigt att införa påbud om uppsamling av bly som ligger deponerat på skjutbanor och skjutfält. Innanför sådana områden kan det finnas finfördelat bly i "løsmasser". Vid en eventuell uppsamling som innebär grävning och liknande kan det vara fara för urtvättning och avrinning. Tills man vet mer om detta bör dessa blydepåer bli liggande orörda.

3. Uppsats av nämnda professor Nicolaysen. Skytternytt nr 6, sid 35-39, 1991. Titel: Vad sker med blyhagel på skjutbanan efter årtionden i marken. Slutsats efter en mycket grundlig undersökning: De undersökningar som här utförts talar ett mycket tydligt språk: Hagel på Løvenskjoldbanan utgör inget miljöhot. Det eventuella mikroskopiska miljöhotet kan ytterligare reduceras genom att kalka området, så att inte ens starkt sur nederbörd angriper haglen. Behandling med andra (ofarliga) kemikalier kan ge ännu bättre skydd. Efter några årtionden (århundraden) kan man skrapa samman hela ytskiktet och återvinna nästan allt bly som skjutits ut.

4. Prof. Nicolaysen har även handlett ett forskningsprojekt där man undersökte blyexponering vid inomhusskytte, där, som tidigare nämnts, problem uppkommer genom att tändsatsen innehåller bly (Martha Colban, Skytternytt 5, 1992). Titel: Blyexponering vid inomhusskytte. I detta arbete varnas för faran med att använda krut inomhus. I den mån luftgevär används finns det givetvis inte några problem.

5. Författare: R. Turpeinen, J. Salminen, T. Kairesalo; Titel (fritt översatt från engelska): Rörlighet och biologisk tillgänglighet av bly i förorenad skogsmark; Environ. Sci. Technol. 34, 5151-5156 (2000).

I denna uppsats beskrivs särskilt hur bly från en nedlagd skjutbana i södra Finland påverkar granskogen. Man använder ljusutsändande bakterier som känner av bly. Man finner att gran anlagrar bly i sitt rotsystem och därmed delvis förhindrar att bly urlakas. Däremot förefaller inte granplantan i övrigt påverkas särskilt mycket av att rötterna tagit upp bly. Detta stämmer för övrigt med det som skrivits om bly i den svenska Nationalencyklopedin. Vi kan dra slutsatsen att bly inte är ett särskilt farligt miljöproblem. Granskogen växer snabbt in på gamla skjutbanor, som lagts ner. Det händer således inga katastrofer om saneringsarbetet av en eller annan anledning skulle skjutas upp eller helt utebli.

6. Författare: Jerome F. Smith; Corrosion Resistance of Lead (korrosions-motståndet hos bly); Metals Handbook, volym 2. Se även kapitel 5 och 6 i Lead for Corrosion Resistant Applications -A Guide; Lead Industries Association, Inc.

Detta arbete innehåller framför allt mycket viktiga löslighetsdata för blysalter och, som titeln anger, beskriver hur snabbt blymetallen övergår till blysalter genom korrosion. Som riktvärde gäller att bly korroderar 1 mm på 400 år (utom givetvis i salpetersyra eller ättiksyra). Författaren nämner också att upplösningen av bly i kulor går långsamt även i närvaro av koppar från manteln, vilket annars av olika skäl skulle kunna påskynda processen. Det tar förmodligen mer än hundra år innan en kula i en grusvall övergår till olösliga metallsalter, men detta är ju lätt att kolla, genom att helt enkelt titta efter.

Slutsatserna är ovanstående arbeten är helt i överensstämmelse med varandra och för övrigt med hundraårig kemisk erfarenhet. Urlakning av giftigt bly från skjutvallar är ett starkt överdrivet miljöproblem och förekommer inte i någon påvisad skadlig omfattning. Lagstiftning som bygger på giftighetsprincipen, som leder till brådstörtad s k sanering av skjutvallar och skjutfält kan dra ett löjets skimmer över svensk miljöpolitik. Varför inte istället satsa på att lösa de besvärliga miljöproblemen, även om detta kanske inte ger direkt utdelning i journalisternas spalter.

Blymängden i normala kulfång är ganska stor. Om man t ex antar att under 20 dagar per år 20 skyttar skjuter 20 skott vardera, och varje kula väger 10 gram (2,5-10gram), blir det på 100 år cirka 10 ton bly. Vid en större civil skjutbana kan det säkert bli tal om 100 ton bly och vid militära anläggningar kanske 1000 ton. Man beräknar att det årligen hamnar ungefär 300 ton bly i naturen i hela Sverige på grund av jakt och skytte. Den genomsnittliga halten av bly i jordskorpan är emellertid 15 mg/kg. Ett lager med 10 cm djup över hela Sverige har volymen 45 biljoner liter, och väger då ungefär 200 biljoner kg. Här finns alltså sammanlagt redan 200 biljoner×0,000015 kg bly eller 3 miljoner ton bly! På ett år ökar alltså blymängden i naturen från 3 till 3,0003 miljoner ton bly, vilket uppenbarligen är helt betydelselöst.

Blyet i skjutvallar representerar ett stort värde så länge bly används i samhället, t ex i bilbatterier. Det har visat sig mycket svårt att ersätta blyackumulatorn med andra typer av batterier, som inte innehåller giftiga metaller. Om miljömyndigheterna började i rätt ända, skulle man enligt min mening upphöra med gruvdrift av blymalm och kanske förbjuda import av bly. Då hade problemet löst sig själv. Skjutbanorna hade blivit små gruvor och det återvunna blyet hade kunnat säljas med en viss förtjänst. Att tillvarata bly i gamla skjutvallar skulle orsaka mycket mindre utsläpp än när man bryter malm, eftersom blyet ligger koncentrerat.

Det är dags att bli medveten om metallers kretslopp i moderna samhällen och inte stirra sig blind på vad som skulle kunna vara giftigt under mycket speciella omständigheter. Det är inte särskilt troligt att någon skulle råka spilla några ton ättiksyra på en gammal skjutvall. Något i den stilen skulle vara nödvändigt för att det skulle uppstå miljöproblem i detta sammanhang. Risken för miljöförorening av lösligt Pb²⁺ torde vara betydligt större vid gamla gruvor eller genom urlakning direkt från blyhaltiga mineral, även om detta också är ganska långsökt. I det senare fallet förekommer bly redan i form av Pb²⁺, låt vara i en mycket svårlöslig form. Blyet i ett kulfång är huvudsakligen metalliskt bly eller svårlösliga salter och ligger alltså lika säkert på sin plats som naturligt förekommande bly och är lätt att vid behov gräva fram och återanvända. Detta överensstämmer med slutsatserna i den miljövetenskaplig forskning som nyligen gjorts av docent Ulf Qvarfot och civilingenjör Lisa Ledskog.

Att avlägsna allt bly från ett kulfång är omöjligt enligt flera undersökningar och också onödigt, eftersom bly inte sprids i någon större omfattning och inte heller orsakar skada där det ligger. Försvaret tillämpar tvättning av jordar som varit utsatta för blyad ammunition efter det att den senare uppsamlats. Undersökningar visar att endast en del av den lilla mängden kvarvarande bly kan avlägsnas på detta sätt (vart då kan man fråga sig). Man kan fråga sig vad tvättningen då ska vara bra för. Min gissning är att de inblandande redan vet att tvättning av sand är en ganska värdelös metod, men man vill visa att man gör någonting. Detta borde kallas för vad det är: rent bedrägeri. Dessutom borde försvarets magra resurser användas till att försvara landet, inte till missriktade miljöåtgärder.

Ett förslag till åtgärd har varit att tillämpa kalkning. Metoden används inte för närvarande i Sverige, men är föremål för undersökning. Mitt förslag är att använda en blandning av kalk och gips. Med kalk menar jag här vanligt kalciumkarbonat som används för till exempel gräsmattor. Detta kalk löses inte upp, och försvinner endast i den takt det påverkas av surheten i nederbörden, vilken i mängd är mycket liten. Gips, kalciumsulfat, är också billigt och svårlösligt och syftar till att tillföra sulfatjoner som binder Pb²⁺ till olösligt blysulfat.

Kalkningsmetoden är som nämnts ännu inte etablerad möjligen på grund av att det inte forskats tillräckligt på området. Men förfarandet är i detta fall tämligen givet utan att särskild utredning behövs. Man gräver sig helt enkelt ner med en spade och frilägger det område där det finns en ansamling av bly från gamla kulor. Därefter lägger man på ett lager av gips och kalk och lägger tillbaka jord eller grus. Sågspånet, som enligt vad som nämnts ovan möjligen kan påskynda urlakningen av bly, behöver inte läggas tillbaka just där kulorna kommer. Allt detta arbete kan utföras av skyttarna själva när som helst och till den kostnad som kalken och gipsen betingar (och kanske kaffe och bullar till dem som gräver).

Kontroller av att arbetet är rätt utfört kan lätt göras genom inspektion under arbetes gång. Man kan samla upp vatten under blykroppen, etc. Kanske vart tionde år kan det bli dags med en ny kalkning. Skulle man missa någon förflugen kula, är det inte särskilt allvarligt. Av det ovan sagda framgår nämligen att bly ligger säkert där det ligger även utan bearbetning. Det kan ju dock vara bra med ytterligare en säkerhetsbarriär.

Uppsamling av blykulor genom speciella kulfång.

Man har föreslagit att göra kulfång där patronerna tas omhand efter varje skjutning. Tekniska lösningar finns redan. Förutom att dessa apparater är dyra, är de också otympliga. De flesta skjutvallar i vårt land ligger i områden dit inga vägar når, av det enkla skälet att det är olämpligt att folk vistas i närheten av en skjutvall när skjutning pågår. Transporten till skjutvallen av kulfång som tillsammans väger flera ton och har samma storlek som en mindre bil är därför ett problem i sig. Kanske behövs omfattande maskinella insatser som orsakar stora sår i naturen och påskyndar erosionen.

Enligt min uppfattning innebär onödig "exploatering" av naturen att man på något sätt skadar naturen genom att låta det moderna samhället tränga in på naturlig mark. Bygger man hus, vägar eller motocrossbanor, är det berörda området inte längre en del av naturen. Var och en som besökt en skjutbana en tidig söndagsmorgon har haft en upplevelse av att vara ute i naturen. I mitt eget fall är det detta som är huvudanledningen till att jag skjuter kanske fem gånger per år på sommaren. De anordningar som används för skytte är modesta och smälter väl in i miljön. Dessutom, som vi ovan sett, är de befintliga kulfången alldeles ypperliga för att samla upp och förvara blyet.

Problemet med bly i gamla skjutvallar är i själva verket inget problem. Man har fått för sig att det är ett problem, eftersom bly i sig är giftigt och eftersom det från politisk synpunkt låter övertygande om man satsar på att ta bort det och skapa en "giftfri miljö". Det är politiskt svårt att genomdriva att vissa viktiga miljömål uppnås, t ex att man löser koldioxidproblemet genom att avskaffa biltrafiken eller ersätta blyet i bilbatterier med ofarliga metaller. För att visa att man gör någonting, kompenserar man med att åstadkomma någonting som är möjligt, t ex att sanera bly i skjutvallar.

Man glömmer lätt att bly i skjutvallar inte orsakar större problem än andra naturliga "gifter" i miljön. Att till ingen nytta tvinga skytteföreningar att till stora kostnader "sanera" sina skjutvallar är inte bara ovetenskapligt, oövertänkt och dumt, det drar dessutom ett löjets skimmer över miljöpolitiken. Innan miljödepartementet föreslår åtgärder bör man självt låta genomföra en vetenskaplig undersökning av den faktiska miljöpåverkan som kulor och rester av kulor från jakt och skytte åstadkommer i kulfång och mark.

Tillbaka till infosidan.